En sol på väg ner, gärdsgårdar och grusvägar.

När man är ute och hurtpromenarar och har kommit ut så himla långt i skog och mark och man nästan går vilse, då är det ganska så lätt att tanken kommer som tänks så här "Fy fan vad tråkigt det här är. Vad gör jag här egentligen?"

Det är när den tanken kommer som man bara behöver ändra fokus lite granna.

Man får istället helt enkelt se allt det där vackra som finns på vägen. Som är så himla lätt att bara låta passera. Utan att annars synas. Det gäller  så att säga bara att öppna sina sinnen och låta ögonen se.

Alla dessa otroliga färger som omgav mig där mitt i allt det vilsna. 
Jag hade bakom mig en sol som var på väg ner. Som har lyst över oss alla så fantastiskt och så underbart.
På båda sidorna om mig fanns det gröna, klorofyllfyllda åkrar och skogar. Hästar som vandrade lite sådär kvällströtta i sina hagar.
Knarrande gärdsgårdar.
Grusvägar. Och det var just en sån som jag missade.  Jag skulle ha gått åt höger. Men jag knallade bara på. Rakt fram.
Så klart kom jag fel.
Men fick se ännu mera av det vackra Sverige.

Alltså, vilken september vi har. Sommaren 2013 som aldrig vill ta slut.

Man kan också för att ändra lite fokus när man har gått lite fel och blir lite sen hem, tänka att "det här gör ju ingenting, då kanske middagen redan är klar när jag kommer hem".

Inget ont som inte har nåt gott med sig.