Lidingöloppet

Det här att frivilligt utsätta sin egen kropp för ett löparpass på 30 km är min värld alldeles, alldeles galet. Det kan ju inte vara klokt nånstans. 

Men jag är glad över att Adde och Malin bestämde sig för att göra just detta. För annars hade jag med all säkerhet kanske aldrig fått uppleva den här enorma organisationen som detta event innebär. Världens största terränglopp. Om de här två tokarna inte hade bestämt sig där för några månader sen, så hade jag nog som sagt inte fått vara med om det här. Som publik vill jag poängtera. Som löpare kommer det aldrig att hända. Så att säga. 

På väg klockan 07.00 i morse. 

Mot Stockholm och Lidingö. Tagga.

Efter uthämtning av diverse nummerlappar och lite strosande i alla möjliga stånd så var det väldigt dags för intag av mat. 

Sånt är viktigt. Att få i sig rätt näring på rätt tidpunkt. 

Som publik är alltid kartan över det hela en perfekt tillgång. Så man kan bestämma var man kan stå och kolla in när löparnas kroppar får slita. Och inte bara deras kroppar förresten. Precis lika mycket psyke får slita.  Att göra en sån här grej skulle man aldrig klara av om hjärnans tanke hela tiden skrek: Lägg av nu! Sluta spring! Det gör ont! 

För att göra en sån här grej behöver psyket bara pumpa ut: Kör bara! Spring! Spring hela tiden! Känn inte efter! Fortsätt! Du kan! 

Här skiljer sig min och sonens hjärnor. Så kan man säga. 

Av 45000 löpare var det en och annan som behövde utföra en sk säkerhetskiss samt en eventuell nervöskiss innan. Har aldrig sett så många bajamajor på rad nånstans förut. Och inte så långa köer heller.

Strax innan start! 

Här sa vi hej då till varandra och de båda löparna intog sin startgrupp. 

Publiken var väldigt redo! 

Längst bort till vänster i bild stod de i startgrupp 6. 

13.20 smällde pistolen och hela högen sprang iväg. 

Vi tog våra cyklar och hurtade iväg till vårt första tittar-ställe. Det var efter ca 6-7 km. Då hörde vi hur Adde skrek: Det gör ont som fan! 

Ok. Och vi hade ingen aning om var det gjorde ont. För han var borta på ett ögonblink. 

Vi spurtade på genom hela Lidingö och missade dem vid en mil passeringen med bara några minuter. Attans. 

Vi vände och tog sikte  vid 20 km istället. 

Och killen fortsätter! Här är det "bara" en mil kvar. KÄMPA!! 

Här ligger startgrupp 8's alla klädpåsarpåsar på raka fina led. De har blivit uppkörda till målgärdet från starten. 

Vilket jobb för funktionärerna. 

Och så här då!

Knappa tre timmar efter starten kommer hon. I full kareta på upploppet. Efter 30 km löpning tog hon sig både tid och ork att höja armarna i skyn när hon hörde oss skrika: HEJA MALLA!! 

Och här kommer nästa! Med framförallt en ljumske som hade gjort ont vid varje lyft av högerbenet sen 5 km. 

Han hörde endast sin fars röst uppe från läktaren. "Den har jag lärt mig att höra från fotbollen!" 

Asså de här två! 

Jag blir tårögd i hela min kropp. Vilket slit. Vilket kämpa. Vilken prestation. De har båda två trotsat alla sina smärtor och båda två har på sitt eget sätt övervunnit otaliga svårigheter för att efter 30 km helt galen löpning kunna stå här i målfållan med fantastiska tider och en smula otroligt sargade kroppar. ( Att börja tala om att vi hade lite ont i fötterna och i våra ryggar kändes inte riktigt lägligt just då ). 

Jag är så sjukt imponerad. Jag är så underbart stolt över de här två. 

Och när jag vet alla förberedelser inför att kunna genomföra det här. När jag vet hur sonen har fått slita hårt bara för att överhuvudtaget kunna ställa sig i startfållan. Då blir det här ännu större. 

De gjorde det! 

Tillsammans!