Var sak har sin tid

Efter två år utomlands har våran familj tagit det gemensamma beslutet att flytta tillbaka till Sverige.

Det trodde man inte riktigt för fem år sedan att man skulle ta just det beslutet. Att liksom flytta från Tallinn.
Livet tar sina svängar, kan man säga. Och nu sitter vi här i soffan i Estland. Med just det beslutet taget.

Var sak har sin tid.

Våra år utomlands har varit en enorm utmaning och ett fantastiskt äventyr för oss alla fyra. Tiden har gått otroligt fort och vi är ytterst tacksamma och ödmjuka över att vi faktiskt fick den här chansen.
Vi har fått lära oss att det går att leva på andra sätt än hemma i trygga Sverige. Vi har fått lära oss att det går att leva annorlunda  mot vad man är van vid. Människan är anpassningsbar ur många perspektiv.


Detta äventyr har fått oss alla fyra att tänka annorlunda. Se saker annorlunda. Vi har kanske skaffat andra värderingar om saker och ting än de vi hade när vi lämnade Sverige den 15 augusti 2011. Vi har utvecklats på ett sätt som vi inte trodde var möjligt. Vi är nog inte riktigt de samma personer som vi var när vi sa ja till detta i mars 2011.
På olika sätt har våran tid i Estland självklart påverkat oss alla i hela familjen. Konstigt vore ju annars egentligen.

När vi bestämde oss för att pröva på detta liv så visste vi att det skulle vara under en tidsbestämd period.
Även om vi drog iväg med färjan den där måndagen för länge sedan med en viss oro i magen så visste vi att att vi snart skulle komma tillbaka. Vi lämnade inte villan och Sverige för all framtid. Ingen annan skulle "ta över våra liv".

Nu när vi lämnar det här livet så lämnar vi över stafettpinnen till en annan svensk familj.
 De kommer att bo i det här huset. Han ska ta efter som VD på Rimi/Estland. Deras tjejer ska ev gå i skolan. Hon ska väl antagligen ta en plats i gänget bland de underbara mammorna i skolan, bland de som finns kvar här. Vad vet jag?

Den känslan är lite overklig. Att nån tar över ens liv.

Jag är helt klar i det här beslutet och jag har kommit så långt i tanken att jag till och med kan känna en liten string av  sorg komma smygande i hjärtat.
För det är dags att börja ta avsked. På riktigt. Till Tallinn. Till vår vardag som vi på nåt sätt har skapat åt oss här borta.

Tala om för killarnas skola, lärare och klasskompisar att deras sista dag på ISE är den 13 juni.
Tala om för fotbollstränare och lagkamrater att killarna ska flytta.
Säga upp alla abonnemang, som iochförsig inte är mina eftersom jag aldrig kunde få ett eget bankkonto eftersom jag inte har nån inkomst. Men ändå.

Sånt.

Avsluta. Säga Hej då.

Var sak har sin tid. Vi har gjort vårt.
Och vi gjorde det fantastiskt bra.

En ny tid väntar hemma.