Där rök Gekåsoskulden

Mitt i allt de hemska som händer runt omkring mig i världen går trots det livet liksom vidare. Hur märkligt det än känns.

Efter att slaviskt följt nyheterna under lördagen tog jag mig en dagstur åt sydväst under söndagen. 

Ett sms dök nämligen upp i lördags mitt i ett reportage om när människor i panik slängde sig ut ur konserthuset Bataclan, om en förfrågan om att dra till Ullared. 

Jag som aldrig i hela mitt liv nånsin har satt min fot inne på det varuhuset tackade nu ja till det erbjudandet. 

Av skräck och rädsla för vad som händer i världen är det lätt att bli en smula handlingsförlamad. 

Men med Margot Wallströms ord klingande i öronen om att vi inte får låta hopplösheten ta över tackade jag såldes ja till nåt jag aldrig tidigare upplevt. 

Efter en natt där jag hämtade lilleman efter sin fest vid halv två hugget blev jag själv hämtad av min kompis på söndagmorgon vid 05.30. 

Med matsäck i väskan och förväntan i kroppen satte jag mig i bilen och vi drog iväg i mörkret. 

Så himla mysigt det var. I Värnamo tog vi oss en välbehövlig paus. Lite toabesök och lite kaffe, choklad och mackor.

Och sen var vi framme. 

Jag fick alltså se det i verkligheten. 

Folket. Köerna. De gula stora huset. Den enorma parkeringen. 

Jag fick även möjligheten att se de stackars människorna som har svårt med det här att förstå att just de ska behöva stå i samma kö som oss alla andra och som försökte tränga in sina stora vagnar redan vid entrén. Så otroligt synd det var om dem när de sen fick backa med sitt skägg sittandes ordentligt fast i brevlådan. Tror ni att de som stod i kön sedan villigt släppte in dem? Haha! 

Gör om gör rätt! 

Men det rullade på bra, enligt proffset jag åkte med. 

Vi stod  aldrig stilla och efter några minuter var vi faktiskt inne. I med en blå kundkorg i vagnen för lite diverse småplock. 

Min vagn hette 6259 Svart. 

"Kom ihåg ditt vagnsnummer. Ta kort på det för nu ska du hålla reda på den hela dagen!"

Tips från coachen. 

Sen var det bara att hänga på. Och som jag hängde på. Jösses vad det gick!

 Det här att bli av med sin oskuld kan ju ske på lite olika sätt kan man säga. Och det bästa då när man är alldeles grön är ju att bli av med sin oskuld med nån som varit med förr. Nån som har gjort det tidigare. Nån som kan visa hur man gör. 

Jag såg och jag lärde. 

Min Gekåsoskuld rök med ett superproffs på området.

Jag är ingen större shoppingmänniska. Har aldrig varit. 

När jag sa till maken kvällen innan att jag hoppades att det fanns pengar på kontot så svarade han med glimten i ögat att det finns nog nån hundring där, för mer brukar det ju inte gå åt när jag shoppar. Sån är jag. 

Det är ingen hobby för mig att shoppa och därför hade jag till en början lite svårt med det här att "lägg i vagnen bara så går vi igenom allting sen när vi ska äta lunch".

 Efter en stund förstod jag även allvaret i att hålla reda på min vagn för i högtalarna så hörde man ungefär var femte minut: "Ett kundmeddelande! Vagn nr 3333 Gul som försvann på lekavdelningen kan nu hämtas i kassan". 

Och att vagnarna hade lätt att försvinna förstår jag. För den ställde man bara lite varstans. Så man enkelt kunde springa runt mellan hyllorna och ta det man ville ha. 

Vi fyllde på energi med fika och så körde vi ett par timmar till. 

Sen var det lunch. Som tur var hade jag och Ann-Sofie exakt samma fas i våra blodsockerfall. 

Vagnen parkerades på parkeringen en trappa upp. 

Där gick vi då igenom våra vagnar och plockade undan lite som tog onödig plats och la grejerna i korgarna för just ändamålet att "lämna det ni inte vill ha här". 

När vi hade ätit hade vi ännu mera ork att plocka på oss det som vi inte hade fått ner innan lunch. Och sånt vi var lite osäkra på fortfarande. Vid det här laget hade jag anammat rådet att bara plocka och lägga i vagnen. Rookien hade sett och lärt. 

Efter ytterligare några timmars vandrande i dessa lokaler var det till slut dags att ställa oss i kön. Vi valde kassa nr 50. Av 63 kassor. Lika många människor i varje kö. Helt otroligt. Och hur fulla var inte alla vagnar? Vilka pengar det är i omlopp. 

Där stod jag i kassakön. Fortfarande med ett leende på läpparna. Med samma leende som jag hade gått med hela dagen. För det var så roligt. Men med en ond korsrygg och med trötta fötter. Fast jag hade valt mina allra skönaste gåskor för dagen. 

Trots alla dessa människor. Trots trängsel och vagnar till förbannelse så blev jag väldigt imponerad av själva lugnet. Det var liksom inget stress. Det kändes som om alla som var där visste vad de hade gett sig in på. Och då  tagit med sig allt tålamod som de bara kunde uppbringa. 

Och personalen sen. 

Vilket tålamod måste inte dessa ha. Som drar alla dessa varulass kors och tvärs bland tusentals människor. 

Vi fyllde Volvon. 

Satte oss i bilen igen. 

Jag tog av mig skorna. Bad om ursäkt för eventuell biverkning av det tilltaget. Sååå skönt det var. 

Ann-Sofie körde hem oss lika tryggt och säkert som hon hade kört dit oss. Mörkret föll återigen. 

Och tänk att det finns så mycket att prata om under sex timmars bilåkande! 

Hemma. 

Plocka upp allt. 

Så himla roligt! 

Det var inte särskilt svårt att placera ut alla pengar jag hade gjort av med så att säga.

Det var inte sista gången jag var i Ullared. Behöver kanske inte vänta 44 år tills nästa gång bara. 

Tack snälla Ann-Sofie för en riktigt rolig dag!