Det finns en eller två Jimmy i varje klass

För 25 år sedan fanns det en liten Jimmy.
En liten Jimmy som var 7 år och gick i ettan på en av de kommunala skolorna i Täby. En av alla ettagluttare som som just hade klivit in i skolvärlden och som hade hela världen framför sina fötter.

Jag var på den tiden en 20 årig, ung nyutexaminerad barnskötare. Det kan ha varit mitt allra första jobb. Överlycklig hade jag där och då fått anställning som assistent under skoltid åt en liten pojke som visade sig ha enorma utmaningar i livet.

Jag kom till jobbet min första dag. Säkert en måndag. Och säkert var jag urnervös.
Jag blev presenterad för den klasslärare som hade ansvaret för Jimmy. Det var en 1-3 klass där några gick i ettan, några i tvåan och några i trean. Under tiden läraren hade genomgång med treorna var tanken att de andra eleverna skulle klara sig på egen hand med de uppgifter de hade blivit tilldelade.

Klockan var 08.10 och det var dags för alla elever att komma in. Det blev snabbt ett väldans liv i tamburen. Elever ömsom pratade och skrek till varandra. De ömsom sprang och gick. Jackor hängdes upp på krokar och några slängdes på bänken under krokarna. Det var trångt och alla gick på varandra. Till slut hade alla kommit in klassrummet. Alla utom en.
Kvar utomhus stod en liten pojke och höll sin mamma i handen. Jag förstod att det var Jimmy. Och jag minns att jag tänkte, vad gör  jag nu? Vad gör en assistent i den här situationen? Vad är en assistent?
Jag gick ut. Tog både son och mamma i handen. Vi pratade en stund. Mamman berättade att hon hade svårigheter att få sin son till skolan på morgonen. Till slut följde han med mig in i skolan. När vi kom in i klassrummet hade alla andra redan hunnit sätta sig vid sina bänkar.
Så började våran relation.
Dagarna gick och jag försökte att lära känna både barn och klassläraren som hette Lena. Jimmy var en tyst, försiktig liten pojke. Han var ensam på rasterna och han hade ingen direkt kompis. Det blev svårare och svårare för mamman att få Jimmy till skolan. Hon var ledsen och det kändes som om hon var  trött och helt uppgiven.
Jag hade sett och reflekterat över hur dagarna såg ut för Jimmy. Jag såg hur rädd han var för att bli lämnad ensam på skolgården bland alla andra på morgonen. Jag såg hur orolig han blev när det var dags att gå in den trånga tamburen. Hela han blev som en enda stor ångestladdning. Väl vid bänken så jobbade han på bra. Men blev trött väldigt fort. Jag såg att han behövde ta pauser ibland. Jag förstod att han inte alltid hade uppfattat det Lena just hade gått igenom på lektionen.

Eftersom ingen hade berättat för mig hur de förväntade sig hur jag skulle arbeta med Jimmy så tog jag egna initiativ. Helt utan nån som helst erfarenhet vad gällde barn med särskilda behov så tog jag mig an Jimmy på det sätt som kändes rätt i min mage just där och då. Och jag hade fått fria händer av Lena.

Efter ett par veckor vägrade Jimmy att överhuvudtaget komma till skolan. Jag hade då blivit en smula varm i kläderna, så jag sa till mamman när jag fick reda på att de bodde endast ca 500 meter från skolan:
- Vet du, på måndagsmorgon kommer jag hem till er och hämtar Jimmy. Så går vi tillsammans till skolan han och jag. Så får vi se hur det går.

Minns inte alls mammans respons på det förslaget. Men sagt och gjort. Nästa måndagsmorgon stod jag utanför hans dörr. Plingade på, och pojken som öppnade dörren lös med båda sina ögon. Jag fick hjälpa honom på med sin jacka. Jag tog honom i handen. Vi sa hej då till mamma och sen gick vi. Ut över övergångsstället och så vidare mot skolan.
När vi kom fram till skolan så viskade jag till honom i örat att han och jag skulle ta en helt annan väg in i klassrummet from nu. Vadå, svarade han, och blev genast en aning orolig.
Jo, du och jag ska ta bakvägen. Vi hänger din jacka på ett annat ställe och och går in där det bara är du och jag.
Ok, sa han.
Så vi gick in bakvägen. Han tog av sig skor och jacka och klev rakt in i klassrummet. Fram till sin bänk. Och satt på sin plats redan när alla andra kom in. Vilket genombrott!
Så höll vi på bra länge.
Efter ett tag stod han redo varje morgon hemma i hallen med jackan på sig och var klar att gå när jag kom. Ännu lite senare kom han till skolan med mamman igen.

Under lektionstid tog vi pauser. Ibland lånade vi lekrummet på fritids. Ibland bara låg vi bland kuddarna och chillade och pratade. Ibland kastade vi Gris och övade bokstäver. Min tanke var fortfarande, vad gör en assistent? Hur jobbar en assistent egentligen? Vad borde jag göra nu? Oftare och oftare klarade han hela lektioner.

På rasterna var jag med vilket uppskattades bland alla elever. Det fanns ett rastschema bland lärarna som jag upplevde sällan sattes i verket.

När terminen började lida mot sitt slut och julen nalkades med stormsteg fick jag reda på att jag inte fick vara kvar som assistent längre. Efter halva ettan skulle han helt enkelt klara sig på egen hand.
Mamman började gråta.
Hur Jimmy reagerade minns jag inte. Han förstod nog ingenting av det beslutet egentligen.
På skolavslutningen fick jag en julklapp av familjen. Då grät jag.

Kandelabern har fått hänga med sen dess. I 25 år har den funnits i mitt liv.
Och mina tankar går ibland till Jimmy när jag tänder ljusen. Ikväll är en sån kväll. Vad hände med honom? Vad gör han idag? Hur gick skolan för honom? Har han jobb? Familj?

Jimmy, om du ser det här, jag tänker på dig!

Min tanke nuförtiden är inte längre vad en assistent gör.
 Min tanke nuförtiden är att varför tas resurser bort när det äntligen börjar att fungera? Det är ju tack vare assistent och resurs som det faktiskt börjar att fungera. Och när det väl har börjat att fungera, ja, då försvinner stödet? Och så blir alla förvånade efter ett tag och säger:
- Vad konstigt, det som funkade alldeles nyss!!??