En av alla mina främsta lärdomar hittills är att det alltid finns skäl till varför vi alla människor beter oss som vi gör. Och att istället för att döma en individ för sitt beteende kanske ha förståelse för att vi alla egentligen vet så lite om varför. Att nånstans kanske kunna se individen bakom beteendet.
Det finns inget barn i hela världen som vill misslyckas.
Det är iallafall vad jag tror. Jag tror att alla barn verkligen vill lyckas. De vill lyckas och de vill vara lyckliga. Precis som vi vuxna.
Alla barn är olika och förutom basbehoven som mat, sömn och hygien, så har alla barn olika behov.
Och alla barn har olika sätt att visa just sina behov på. Det gäller bara för oss vuxna att se det.
När barn visar upp ett icke önskvärt beteende så tror jag att det är barnets sätt att visa att det är nåt som barnet just där och då behöver hjälp och stöttning i. Barnet visar frustration över att det just nu inte har koll på läget och inte vet hur den ska hantera det som för tillfället händer runt omkring den.
Där behövs vi vuxna. Som ett plexiglas runt en isbana. För att kunna ta emot. För att kunna lugna. För att trösta. För att vägleda. För att visa att vi finns där och står pall.
När krav och kravställan blir alltför högt och svårt uppstår ett kaos i barnets hela inre. Hjärnan kokar och det bubblar inombords. Och som ett brev på posten kommer det ut i en form som barnet inte kan kontrollera. Eller på det enda sätt som de känner kontroll över. I vilket fall som helst i en form som ser olika ut för varje individ.
Jag tror att det är livsviktigt att vi som vuxna runt omkring dessa barn kan se individen bakom beteendet. Att vi kan se att beteendet är nåt som barnet tar till när det helt enkelt är för mycket. Att vi som vuxna kan och vågar ställa oss frågan, vad var det vi missade innan utbrottet exploderade?
På vilket sätt kan vi sänka eller ändra kraven för det här barnet? Kan vi göra på ett annat sätt än det vi har gjort i alla år, för det verkar ju faktiskt inte funka? På vilket sätt kan vi bli mer tydliga i barnets värld så den kan känna trygghet och därmed känna sig mer lugn?
Alla barn behöver bli sedda. Bli hörda. Få bekräftelse. Alla barn ser till att få det på olika sätt. Och vi som vuxna kan hjälpa till. Egentligen med ganska små medel. Som att börja med att tex se till barnets behov istället för att se barnets beteende som problem. För i grund och botten är det vi vuxna som gör beteendet till just ett problem. Inte barnet. Det är vi vuxna som har det problemskapande beteendet. Barnet visar bara på sitt sätt att det behöver stöttning. Och får man bara skäll/suckar/himlande ögon eller ingenting tillbaka när det enda man egentligen behöver är vägledning och ännu mer kärlek.
Ja vad händer då?
Genom att vuxna vågar se, genom att vuxna orkar lyssna, genom att vuxna försöker förstå kommer man otroligt långt. Barnet utvecklas och lyckas allt oftare med de utmaningar som det dagligen brottas med i vardagen.
Och för barnets självkänsla är detta livsviktigt.
Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Och det viktigaste av allt.
Det är aldrig för sent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar