Pengar var insamlade och vi bestämde gemmesamt att resmålet skulle bli Mariehamn. Det bestämdes dock av några få vuxna som ansåg sig väldigt kloka att klassen absolut inte fick ta färjan som gick över natten, för det var ju farligt. Vi skulle åka med färjan till Mariehamn som gick dagtid. För det var inte lika farligt.
Med på denna resa hade vi med oss två klassföreståndare. Det hette så då. Inte mentorer som idag. Dessa föreståndare hette Bosse och Germund. Till sin hjälp och stöttning hade de med sig även en pappa till en av mina klasskompisar. Den pappan hade även varit med på klassresan vi gjorde i sexan. Så vi kände typ honom.
Alltså tre vuxna på ca 30 stycken 15 åringar.
Båten drog iväg där på morgonkvisten. Alla hade vi fått dela in oss två och två och varje par fick varsin hytt att kunna spendera dagen i. Jag och min kompis Anna delade på våran hytt.
Hur mycket tid vi spenderade i den minns jag inte riktigt. Men tiden gick iallafall och vi anlände Mariehamn ca 6 timmar senare.
Där skulle alla 30 gå av och vi skulle samlas utanför båten.
Jag o Anna tog våran packning och började knalla ut. Såg oss lite omkring och kollade om våra klasskompisar var på väg åt samma håll. Vi såg inga av de andra, men tänkte inte så värst mycket på det just då. Vi fortsatte bara ut och tänkte att vi ser ju alla vid bussen som skulle ta oss till våran stugby sen.
Men nehe.
Vi kom ut från själva terminalen och såg fortfarande inga vi könde igen. Vi såg ingen buss heller för den delen.
Så vi satte oss ner på trottoaren för att vänta in de andra.
Och vi satt där. Och vi satt där.
Vi satt där så länge att vi började känna igen en av bilarna som åkte runt, runt i den lilla rondellen som fanns precis utanför på den tiden. Den åkte där. Och vi satt där. Två ensamma 15 åringar på en för oss okänd ö mitt emellan Sverige och Finland.
Vad fan skulle vi göra nu?
Ingen buss så långt ögat nådde. Inga andra klasskompisar nånstans. Inga föreståndare och ingen klasspappa. Bara en bil som åkte runt och runt.
Efter miljoner varv i rondellen satt vi fortfarande kvar på trottoaren, jag o Anna. Och till slut stannade bilen precis framför oss. De öppnade dörren och frågade vad vi satt och väntade på. För de hade ju sett att vi hade suttit där ett tag.
- Ja, vi väntar på bussen som ska ta våran klass till en stugby.
- Ni verkar inte vara så många i eran klass.
Gapskratt från alla. Även från mig o Anna.
- Hoppa in så kan vi köra er. Var ligger stugbyn?
Det enda vi visste var stt stugbyn låg vid nåt som hette Lemland.
Efter ett snabbt beslut hoppade vi in i denna bil med fyra vilt främmande killar i. Körkort hade de så de var ju över 18 allihopa. I bilen var det proppat med stora högtalare och slutsteg och allt vad det heter.
Vad som helst hade kunnat hända. Jag förstod ju det senare. Men där och då var vi ensammast i hela världen. Och här kom det en bil som kunde ta oss dit vi skulle. För taxi skulle vi aldrig haft råd med. Och mobiltelfoner fanns inte på kartan.
Efter att ha kollat in ett antal olika stugbyar på vägen så kom vi till slut fram till den rätta. Och vi insåg att alla andra redan var på plats. Vi hoppade av och vi tackade för skjutsen. Under bilfärden hade vi självklart bestämt att träffa samma killar även senare på kvällen för vi visste att klassen skulle "in till stan" då.
Jag och Anna knallade in i stuga nr 8 som var våran. Där inne väntade de vi skulle dela denna stuga med. Anneli och några till. Tror ni de hade saknat oss? Ja, de hade de.
De tänkte kanske mer att "de kommer nog snart". Vilket vi också gjorde.
Vi anmälde aldrig våran ankomst till de vuxna. De kom aldrig till stugan och undrade var vi var. Inte ens när hela klassen skulle ta bussen till stan på kvällen såg de att det hade tillkommit två elever. För vi hade i deras ögon inte ens varit borta. Otroligt.
Då förstod jag inte allvaret i hela situationen. Då kände vi oss bara så jäkla duktiga som hade löst en otroligt obehaglig situation på egen hand.
Och eftersom vi inte fanns enligt de vuxna så kunde vi med lätthet träffa de där killarna under kvällen som kom.
Vilket vi gjorde. Vi hoppade åter in i deras bil och vi fick träffa flera av deras kompisar. Både tjejer o killar.
När det var dags att åka tillbaka så körde de hem oss.
Asså. Hela den här historien är så absurd. När jag tänker tillbaka så känns det inte ens som om jag har varit med om allt det här. Men det har jag ju.
Och framför allt har jag sen i vuxen ålder så ofantligt svårt att kunna förstå hur dessa tre "kloka" vuxna så fatalt missade att två elever saknades. Från färjeterminalen ända fram till att nycklarna till stugorna delades ut. Ingen reagerade. Fast vi hade åkt dagtid och inte nattfärjan. För det skulle vara så mycket säkrare.
Inte ens våra kompisar i samma stuga sa nåt. Allt är så himla konstigt.
Fanns vi över huvud taget? Vi fanns visst inte kändes det som. Att inte vara saknad är en tuff känsla. Vilket i sin tur lätt kan leda till att testa gränserna ytterligare med tanken- hur långt kan jag gå innan nån saknar mig?
Nu har det gått 30 år sen det här hände. Och jag tackar fortfarande vår lyckliga stjärna att bilen som stannade vid rondellen innehöll schyssta killar. Som alla hade goda hjärtan.
Det här kom nog aldrig fram till de ansvariga över huvud taget. Vi skämdes kanske också en aning, för vi trodde väl att det var vi som skulle få skäll och inte de ansvariga, och vi själva ifrågasatte ingenting som 15 åringar. Tror inte ens mina föräldrar visste nåt om detta förrän jag berättade om allt för nåt år sedan.
Inte konstigt att jag tjatar hål i huvudet på mina egna tonåringar om att aldrig lämna en kompis helt ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar