Vi har levt tillsammans i snart 21 år! Jag och min kille. Det som började med några försiktiga danser på Berns en kall vinterkväll i december 1995. Och nu står jag här. 21 år senare.
Fattar ni hur lång tid det är? Egentligen?
Det är sådär lång tid att det som var jag innan dess, känns helt overkligt. Har det verkligen hänt? Och det har det ju. Det är ju mycket av det som har varit, som har format mig till den jag är idag. Mina erfarenheter och mina upplevelser. Mina tolkningar och mina sanningar. Mina beslut. Under alla år. Från det jag föddes egentligen, fram tills idag.
Det har format mig och här står jag nu. Med både det braiga. Och det dåliga. Vare sig jag vill det eller inte.
Vissa icke önskvärda sidor jag har lagt till mig är jag väl medveten om, även min man så att säga, och de försöker jag jobba med varje dag. Vissa dagar är jag lite starkare, och då går det bättre. Andra dagar är jag inte lika stark, då känns det en aning tuffare. Så kan man säga. Jag har egenskaper som säkert retar ihjäl människor. Samma sidor å andra sidan kanske är helt ok för andra. Allt beroende på vem jag frågar. Så jag struntar i att fråga helt enkelt.
Egentligen ska jag ju inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Men hur lätt är det? Att bara bry ifrån? Vem kan räcka upp handen och säga att den inte bryr sig ett dugg om vad andra tycker? Lyckos er i så fall. Själv jobbar jag med just det varje dag. Och det går bättre och bättre. Det är iallafall lättare idag än för 20 år sedan. Bara det är värt en klapp på axeln.
Ett beteende som man har som inte är så smickrande kan ibland kännas väldigt jobbiga att ta eget ansvar för.
Då kan det ibland kännas bra mycket lättare att skylla på alla andra.
Men.
Trots allt, är det ett eget ansvar man aldrig kan lägga på nån annan än sig själv. Hur jag väljer att hantera det som händer runt omkring mig kan jag aldrig lägga på nån annan än mig själv. Dock är det en bra början att börja bli medveten om sig själv.
Man kan aldrig springa ifrån sig själv. Hur gärna man än vill i vissa fall. Jag kan springa, springa, springa och springa. Men verkligheten kommer alltid att hinna i kapp. Man måste liksom igenom det.
Ibland rullar livet på. Ibland inte. Ibland går livet inte alltid som på räls. Det rullar inte alltid på som man kanske har tänkt. Eller som man kanske hade velat.
Ibland behöver man nån stadig som står pall när det blåser på riktigt. Nån som man vet alltid finns där hur hårt det än stormar. Hur man än mår. Som kan ta emot både ens lycka och ens ledsamhet.
Ibland lägger man saker och ting på hög. Istället för att ta tag i det på en gång. För man orkar inte. För man vågar inte. För att man är rädd. För vadå egentligen? Vad är det värsta som kan hända?
Det kommer alltid att uppstå situationer som man inte kan rå för. För sånt är livet. Men hur jag hanterar dessa situationer som dyker upp är enbart upp till mig. Och ingen annan.
Antingen använder jag mig av mina gamla, trygga invanda mönster. Och får samma resultat. Eller så lär jag mig helt nya. Och får helt nya resultat.
Så enkelt är det faktiskt.
Och samtidigt så jävla svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar