Han var 12 år och gick i sjätte klass. Han var i den där åldern när han ibland var en liten pojke och i nästa sekund ville bli behandlad som en stor kille.
Han mådde som allra bäst när han visste vad som skulle hända under dagarna. Vilken tid han skulle gå upp. Vilken tid skolan började och vad som skulle göras i skolan. När läraren hade givit honom klara och tydliga instruktioner så kände han sig trygg med det som förväntades av honom. Han visste. Och han gjorde alltid sitt bästa.
Ibland hade han lite svårt att sitta still bara. Det kröp i kroppen och han kände själv när det var dags att säga till läraren att han behövde gå på toa. Det var skönt att kunna skylla på toan.
Och så var det den där jäkla gardinen som hela tiden vajade fram och tillbaka så fort nån gick förbi. Det var svårt att låta bli att liksom tänka på den när den vajade på det där sättet. Och skrapet i golvet när nån kompis drog i sin stol.
Och när nån annan gick på toa och dörrar både öppnades och stängdes. Allt detta på en gång. Under en helt vanlig lektion. Då var det en smula svårt att kunna koncentrera sig på vad läraren egentligen sa där framme vid tavlan. Alla ljud och allt det ögonen såg var lika starkt. Det här att försöka sortera alla intryck tog enormt med energi. Varje lektion likadant.
Men han gjorde alltid sitt bästa. Han fick slita hårt.
Det var inte varje dag som alla läxböcker kom med hem. För han hade kanske inte hört just den informationen eftersom nån kanske vässade sin penna samtidigt. Och kom alla böcker med hem var det inte alltid så lätt att komma ihåg vad det var som skulle göras i de där böckerna. Eller i vilken ordning. Det kunde hända att både läxböcker och pennor och sudd flög igenom luften när dessa läxor skulle göras. Av ren frustration och ren trötthet. Det var helt enkelt en urvriden liten trasa som satt vid köksbordet och gjorde så gott han kunde. För det gjorde han. Alltid.
Han gjorde alltid sitt bästa.
En av de absolut tuffaste lektionerna för en kille som Teo var syslöjden. Där var det lite friare tyglar. Lite mer tillåten rörelse bland eleverna. Alla höll på med olika saker. Vissa sydde med maskin. Vissa stickade. Vissa gick mest omkring och snackade med alla andra. Högljutt och miljoners intryck på en och samma gång. Arbetsron obefintlig. Många elever som behövde ha hjälp samtidigt och en mycket stressad lärare. En lärare som ändå kände sina egna begränsningar och som hade med sig privata sällskapsspel som barnen fick spela med under tiden de väntade på att få hjälp.
Att då sätta sig under bordet för att kunna skärma av så gott han kunde blev ibland hans räddning. Men där fick han inte sitta särskilt länge innan läraren började att skälla ut honom.
Så en dag kom Teo hem efter en dag med syslöjd till sina föräldrar.
- Mamma, jag kan lätt bli en sån som Birgitta (läraren) tror att jag är. Men det vill jag inte. Jag vill att hon ska veta att jag fakriskt gör mitt bästa!
Där bestämde sig Teo!
Han hade gjort ett val! Utan att ens kanske veta om det själv, så tog han där och då ett livsviktigt beslut.
Han ville inte bli en sån som läraren trodde att han var. Han ville bara nåt så enkelt som att läraren skulle veta att han faktiskt gjorde sitt bästa. För det gjorde han verkligen. Han gjorde alltid sitt bästa. Men när läraren sa att han skulle trä symaskinen så visste han inte hur man gjorde. Fast Birgitta hade sagt det tusen gånger till honom så kom han ändå inte ihåg i vilken ordning allt skulle göras. Först hämta maskinen i ett skåp, sen gå och välja tråd hit och dit, som sen skulle träs på ett konstigt sätt. Både över och under. Och sen skulle tyget ligga på ett sätt. Och alla sladdar. Och allt annat runt omkring.
Det blev för mycket för Teo.
En dag sa han helt enkelt i från.
Och då var det bara för hans föräldrar att lyssna. Och dra i handbromsen. På riktigt.
Ett barn som Teo får ofta höra tillsägningar i stil med att "skärp dig", "gör det du ska", "det där har vi pratat om flera gånger", "varför lyssnar du inte", "sitt still på din plats" bland mycket annat i en ton som kanske inte alltid är så trevlig. Listan kan göras lång.
Ett barn som Teo får ofta höra att han gör fel, att han inte kan, att han stör de andra, att han måste tänka sig för. Att hela tiden få höra dessa negativa saker om sig själv, gör till slut att barnet ifråga tyvärr börjar tro på det själv. För han har ju hört det så länge. Och så ofta. Att han inte kan.
Men han kan visst! Han kan visst! Det finns massor av bra saker som han gör! Det gäller bara att se det.
Och han gör alltid sitt bästa. Han behöver bara lite mer. Lite mer tydlighet. Lite mer struktur. Lite mer planering. Lite mer lugn och ro. Lite mer instruktioner. Lite mer tid. Och mycket mer förståelse. Mycket mer klapp på axeln. Mycket fler leenden.
Och tänk!
Tänk vilken skillnad det skulle bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar