Det hon berättade för mig där bland duschtvålar och schampo övergår helt mitt förstånd. Det är utan tvivel bland det värsta jag har hört. Och när det sen är en av mina vänner som har varit utsatt för detta..... Jag blir helt matt. Och hur gör man när man får den informationen?
Jag hörde vad hon sa. Men jag kunde inte höra ändå. Mina öron tog inte emot det som kom ut ur hennes mun.
Mitt bland alla hyllor i affären var jag tvungen att stanna upp. Hon stannade också. Jag bara stod o tittade på henne. Det fanns inga ord för mig att säga.
Efter några sekunder böjde jag mig ner och var tvungen att stödja mig med mina händer på mina knän. Där stod jag och andades. Svettades. Kallsvettades. Om vartannat. När jag reste mig kramade jag om henne. Jag grät en liten skvätt. Och hon klappade hon mig på kinden och sa:
"Äsch det är inget att gråta för!"
Kvinnan som stod alldeles nära mig har genom alla sina 50 år på denna jord varit med om tuffa saker. Det visste jag. Vägen har verkligen inte alltid varit spikrak och livet har varit otroligt utmanande för henne. Hon har fått lära sig den hårda vägen att hantera tuffa situationer och har alltid varit den som har rest sig efteråt. Med sin sjujäkla livsglädje och otroliga energi har hon alltid landat på båda fötterna. Allt detta har jag vetat.
Men det hon berättade nu. Jag har fortfarande svårt att över huvud taget ta in det.
För ett tag sedan lämnade hon en man som hon var tillsammans med under två års tid. Under den tiden var han inte snäll mot henne alls. Vi pratade om det så många gånger och hon höll ju med såklart. Hon har självklart under deras tid tillsammans berättat för mig utvalda segment och situationer som har hänt. Inga konstigheter i det egentligen. Det gör vi väl alla lite till mans. Berättar det vi vill. För att skydda sig själv. Eller för att skydda nån annan. I det här fallet har jag, utifrån det jag visste, reagerat och sagt vad jag har ansett. Men hon hade långt ifrån berättat allt, visade det sig.
Hon hade tänkt lämna honom mycket, mycket tidigare än vad hon gjorde. Men en stroke kom i vägen. Det visste jag också. En morgon vaknade hon och kunde plötsligt inte prata. Inlagd på sjukhus och sen träning. Och som hon tränade. Hon ville inget annat än att bli frisk så fort som möjligt. Allt för att kunna flytta ifrån denna man. Som i mina ögon är ett enda stort kräk.
Hon lyckades bli frisk till slut. Tack vare hennes kämparglöd och jävlaranamma. Enligt läkarna endast tack vare henne själv.
Och till hennes sambos stora skräck. För nu skulle hon lämna honom.
Hon hade varnat honom innan. Men han hade väl inte tagit henne på allvar. Förrän nu.
Och den här gången överlevde hon knappt. Han slog henne sönder och samman. Han våldtog henne. Gång på gång. Han slog sönder glasflaskor och körde upp trasigt glas rakt upp in i hennes alldeles heliga. Hon blödde som i ett slakthus. Hon svimmade och tappade medvetandet. Han skar henne sönder och samman.
Efteråt lämnade han henne där. I sitt eget blod på golvet. Hans exfru som bodde i närheten anade oråd på nåt sätt. Hon såg att mannen åkte hemifrån och smög in genom deras altandörren som var olåst.
Där hittade hon min vän. Liggandes helt medvetslös i sitt eget blod.
Ambulans till sjukhuset. Bilder togs och läkarna plockade helt enkelt ut glasbitar som låg inuti henne. Hon var helt trasig.
Och nu stod hon här. Mitt framför mig. Med en sån enorm, härlig glädje över att skaffa saker till sin alldeles egna lägenhet. Hon stod där. Och hade landat på fötterna återigen. Det var jag som var ledsen.
Inte hon.
Hon sa istället:
"Det här har inte varit någonting om man jämför med det som min familj utsatte mig för när jag var liten."
Och då vet jag. För det har hon berättat tidigare.
Vad kan då vara värre än att ligga och nästan förblöda på ett hallgolv egentligen, kan man ju undra?
Jo, en dysfunktionell familj med en alkoholiserad mamma, psykisk ohälsa och elakheter, fysisk och psykisk misshandel i mängder. Just sånt, kan göra en individ så illa, att ligga med ett helt trasigt underliv på ett golv inte är så farligt.
Vad är det för jävla fel på människor som tar sig rätten att göra en annan människa så illa? Vuxna som tar sig rätten att skada ett barn så illa, som gör att barnet sen i vuxen ålder möter en annan vuxen människa som skär henne sönder och samman, men att det för henne ändå inte känns så illa som när hon var barn.
Jag är så tagen.
Och en stilla frågan till min vän från mig var:
"Varför sa du ingenting?"
Hon svarade:
"Vad kunde du göra Ingela? Jag ville inte ligga er andra till last. Ni andra kunde inte göra nåt. Jag har börjat att berätta nu. Mina sår är läkta i kroppen. Men i själen sitter de kvar. Han är polisanmäld och det blir snart rättegång. Men såren från min barndom gör ännu ondare."
Och ja, hon har godkänt att jag har skrivit detta inlägg. Nånstans vill hon ändå nå ut till andra. Det här är hennes historia. Och hon vill att hennes historia når andra. Ni som känner igen er. Ni som sitter fast i en relation som ni innerst inne vet inte är sund. Ni som vet att det finns barn nånstans i er närhet som far illa.
Agera! Gör nåt!
Räddas det som räddas kan från människor som gör andra illa.
Ljus och kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar