Vid sidan av planen sprang en väldigt liten människa omkring. En väldigt liten människa på ca 12 månader. Han hade en urcool keps på sig och var säkert där för att kolla in sin pappa spela.
Nu såg han inte särskilt mycket av matchen egentligen. Och inte hans mamma heller om jag ska vara ärlig. För det fanns väldigt mycket annat att utforska enligt denna lilla pojk medan pappa spelade fotboll.
Och när jag såg denna lilla människa springa omkring där vid sidan av planen så slängdes jag plötsligt tillbaka ungefär 18 år i tiden.
18 år sedan. Till den tiden då det var våran äldsta kille som sprang där på sidan av planen. Och det var hans pappa som spelade match. Jösses vad med matcher sonen och jag har varit på plats för att försöka se. För det blev ju ärligt talat inte så mycket att just se på pappa. Varken för barn eller mamma. Det blev mest ha koll på son och göra allt i min makt för att ungen inte skulle springa in på planen.
Och sen jaga runt så han inte sprang nån annanstans. Herregud som jag har jagat barn runt fotbollsplaner.
Just idag har jag inte jagat särskilt många barn. Inte nåt barn faktiskt. För idag på matchen stod min unge på andra sidan av planen mitt emot publiken. Den här gången som inringd asstränare då en av ord tränare var utomlands.
Och när jag idag stod där och såg denna lilla pojke med sin jagande mamma efter sig så drabbades jag av en enorm insikt.
Att jag har blivit jättegammal.
Nerå. Eller jo, det också.
Men.
Att var sak har verkligen sin tid. Tiden går så oerhört fort. Och plötsligt har ens unge gått och blivit vuxen.
Jag försöker andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar