Igår var jag ute på ett ärende här i vårt lilla samhälle. Jag hade hittat nåt på blocket som jag hade tänkt ge våran son i födelsedagspresent. Jag skulle hem till en adress och väl på den adressen skulle jag titta efter en bod där mannen i huset satt och jobbade.
Sagt och gjort.
Jag hittade gatan hur lätt och smidigt som helst. Jag parkerade bilen mellan två hus och gick in på ena garageuppfarten. Eftersom jag visste att jag skulle leta efter en bod runt hörnet så tittade jag mig omkring. Min blick for upp på husgaveln och då upptäckte jag att jag var på fel nummer. Jag skulle till huset bredvid.
Jag lämnade den garageuppfarten och gick in på den bredvid.
Där stod mannen jag skulle möta och vi gick tillsammans in på hans tomt. Jag uträttade mitt ärende och lämnade huset och satte mig glad i hågen i min lilla bil. I bilen snapshatade jag med glädje min man och var hur nöjd som helst med vårt paket till sonen.
Jag startade bilen och började köra ut ur området. I en snäv sväng mötte jag en Saab som åkte i en alldeles för hög fart. Jag såg hur föraren i Saaben glodde på mig och jag hannglo tillbaka. För jag tyckte att han hade valt en förskräcklig hastighet inne på området.
Jag kom till ett rödljus och såg i backspegeln plötsligt hur Saaben stod bakom mig. Hur i hela friden hade han hunnit vända för att sen ligga bakom mig på den korta biten? Va?
I backspegeln såg jag hur hans Saab svängde höger precis som jag. Jag fortsatte på vägen och han låg otäckt nära mig i baken. För säkerhetsskull valde jag att sakta ner farten och började känna en rätt stor irritation över denna förares beteende. Vad höll han på med egentligen? Hade jag glott för länge på honom där borta i svängen?
Jag svängde igen och jag svängde igen. Våra blickar möttes när jag tittade i backspegeln. Han var efter. Jag parkerade i en parkeringsruta och Saaben ställde sig bakom mig så att han blockerade min utfart. Herregud! Började bli en aningens livrädd. Vad var det här för nåt? Var hade jag min telefon?
Föraren gick ut ur sin bil och började gå mot min. Livrädd och väldigt förvånad märkte jag hur jag hissade ner min bilruta med vänster hand och höll telefonen i min högra.
Herren böjde sig fram och la sina båda armbågar på min bildörr och kom obehagligt nära med sitt ansikte. Och så kom det i en stressad ton:
"Vad gjorde du på XXXXX-vägen alldeles nyss?"
Hann tänka att det hade ju inte han med att göra, men valde inte den attityden. Utan han hann fortsätta:
"Det var dig jag mötte i svängen på den gatan, eller hur, och du ska veta att jag har tagit ditt registreringsnummer så jag vet vem du är!"
Jösses! Vad håller på att hända? Kallsvetten rann nerför ryggen.
"Jag var på den gatan för att jag hade ett ärende dit..."
"Vad hade du i vår trädgård att göra? Där ska inte du vara! Mina barnbarn ringde och sa att det smög omkring okända människor på tomten! Och det var du!!"
"Jag har inte smugit runt i några trädgårdar", försökte jag, "men däremot gick jag fel en gång och lämnade ganska snabbt den uppfarten när jag upptäckte att jag var på fel nummer. Sen gick jag till rätt nummer. Om du vill kan du fråga grannen Henrik för att kolla att jag talar sanning".
Han gav sig inte utan fortsatte i samma ton och jag bad så hemskt mycket om ursäkt. Flera gånger. Till slut gav han med sig och tog bort sina armar från min dörr. Han backade och jag kunde öppna bildörren.
"Kolla med Henrik" sa jag en gång till.
Sen klev jag ur. Stängde min dörr och vände ryggen mot honom. Sen gick jag utan att vända mig om och undrade om det här just hade hänt på riktigt. Hade jag just blivit misstänkt som en potentiell inbrottstjuv? Och hade jag just blivit förföljd genom hela samhället av en person som hade tagit mitt registreringsnummer? För att jag av misstag klev in på fel garageuppfart? Herregud! Värre än värsta Agatha Christie-deckaren.
Jag ringde den här Henrik från Blocket och berättade vad som hade hänt. Och jag frågade om han inte hade tid och lust och gå in till sin granne och förklara en gång för alla hur det låg till och återigen be om ursäkt från mitt håll till de stackars skrämda barnen. Han var snäll och gjorde det.
Efter några minuter fick jag ett sms om att allt var uträtt.
Sen gick jag in på Apoteket dit jag var på väg från början. När det var min tur sjönk jag ner på stolen och det första jag hörde mig själv säga var:
"Jag har just blivit misstänkt för att vara en inbrottstjuv av en morfar som ville skydda sina barnbarn. Jag behöver bara andas en smula. Vänta....pust....pust....Nu kan jag beställa."
Så jag gör det igen. Jag vill säga förlåt.
Förlåt för att jag skrämde er! Det var verkligen inte min mening. Jag ber så väldigt mycket om ursäkt och jag kan bara tänka mig hur rädda ni blev.
All heder åt er morfar som gjorde allt han kunde för att skydda sina barnbarn.
Och jag kan tala om att jag blev skapligt skakis själv på kuppen.
Det här såg jag inte komma alls kan jag säga när jag lämnade den gatan med mitt finfina paket till min son som fyllde 19 år.
Tänk att man kan hinna med så många olika känslor på så kort tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar