Jag - "lappjävel"

I mitt blod flyter den samiska ådran. Jag föddes med den via mammas bröstmjölk och hennes gener.

Min morfar var 100% same och uppvuxen i Porjus, några mil norr om Jokkmokk. Bara hans barndom och historia är värd en hel bok. Han namn var Matto Apmut Tjikkom. Absolut världens bästa morfar.

När han var 19 år träffade han sin drömkvinna som var några år äldre. Hon klev av en turistbåt som kom över Stora Luleälv och han tog hennes hand och hjälpte henne i land. Varför hon kom med båten beror på att det inte fanns några vägar i det här området kring 40-talet.  Hur de träffades är en story jag fick höra för många år sedan, det kan ha varit på ett annat sätt, men jag gillar just den här så jag håller fast vid den.

Kvinnan visade sig vara en sjuksköterska från Söder i Stockholm, Birgit Löwenhamn. Hon kände efter några år i huvudstaden att hon ville ut i landet och göra nytta. Därför utbildade hon sig till sjuksköterska och drog iväg norrut. Lämnade helt sonika sin mor och far och två bröder hemma  på Söders kullar.

Hamnade av nån anledning i närheten av Jokkmokk, 120 mil hemifrån. ( hade hon åkt söderut hade hon hamnat i Italien )

Mormor och morfar gifte sig och skaffade sig ett antal barn. Min mamma är en av sex syskon. De växte upp på Skolgatan 10 i Jokkmokk och firade sina lov och helger utanför Porjus hos morfars syskon som några av dem hette Kajsa och Sunna på en gård som kallades.......fasen, namnet föll just ur minnet ( nu har mamma berättat att gården hette Pieggaluokta ).

Min mamma utbildade sig även hon till sjuksköterska i Boden. Hon tog sin sjuksköterske-examen vid 20 års ålder och var på den tiden Sveriges yngsta sjuksköterska. I Boden träffade hon min pappa som gjorde lumpen. 

Tycke uppstod och mamma flyttade med pappa söderut, ända till Stockholm. 

1971 föddes jag och 1977 föddes min bror.

Jag började ettan i Kyrkskolan i Täby, norr om Stockholm. 

Min mormor och morfar som fortfarnade bodde i Jokkmokk var ofta nere hos mig och min bror under våra sommarlov när mamma och pappa jobbade. Morfar var en hejare på att bygga och fixa och han behövde nog nåt projekt att ha i handen hela tiden för att må bra. Så under nån sommar byggde han vårat staket runt tomten. En annan sommar byggde han våran altan och en sommar gjorde han min älskade lekstuga med inbyggd altan och allt. Mormor sydde gardinerna, handdukarna och vävde mattorna och jag hade riktiga tapeter på väggarna. 

En sommar var de och hälsade på oss i Leksand där jag och min familj ofta tillbringade våra semestrar.
De hade tagit sig till Dalarna med sin Toyota Hiace som morfar hade byggt om till en husbil. Mormor hade sytt gardninerna och de två specialmadrasserna till specialsängarna.
De skulle ge sig iväg norrut och hemåt och jag fick för mig att jag skulle hänga med dem för att sedan ta flyget hem. Flygit själv hade jag gjort många ggr innan så det var inget konstigt alls.
Jag packade mina saker och hoppade in i bilen.
Vi vinkade till mina föräldrar och så drog vi iväg. Vi hann ungefär till Rättvik innan jag började ångra mig. En resa på ca 40 minuter.
När vi kom till Mora gick det inte längre. Jag storgrät och morfar fick gå in på en mack och ringa hem.
Pappa kom och hämtade mig och morfar skrattade otroligt länge åt "Sveriges kortaste semester".

Vi bilade ofta upp till Jokkmokk på våra påsklov och hälsade på hela vår stora släkt. 

Vi åkte mycket skoter på dagarna och var ofta ute flera timmar. Vi pimplade på isen under solens strålar och jag och min äldsta kusin tolkade på miniskidor efter skotrarna. Vi byggde snökojor och så hjälpte morfar mig att göra en varggrop.

När jag började i tvåan hemma i Täby blev jag plötsligt kallad för "Jävla lappjävel" och jag vet inte vad för skit många kunde hitta på. Jag upplevde det väldigt kränkande och jag blev jätteledsen. Jag skämdes över mina gener och blev nästan arg på min morfar för att det blev sådär. 

Tillslut vågade jag berätta för min mamma hur det var och låg till och hennes kommentar var så klockren:

"Ring till morfar och berätta det!"

Jag gjorde det. Jag berättade för min morfar att det var ingen  bland mina vänner som trodde på att morfar hade kåtor hemma på gården, rökte sin egen fisk, täljde sina vackra knivar, hade renskinn, bar sina samekoltar, eller jagade ren.

Han lyssnade och när jag var färdig sa han så lugnt och sansat bara:

"Ingela, jag tar tåget och kommer. Jag tar med saker att visa upp i din klass och talar om hur livet som same är".

Underbara morfar!

Vi pratade med min lärare och allt var klart för upplysning. 

Klassrummet blev belamrat med saker. Och när jag satt där bland alla och allting kände jag mig plötsligt så stolt. Säkert är det här nåt som ingen i min gamla klass kommer ihåg, men för mig var det så starkt.

Morfar tog tåget hem och jag har aldrig blivit kallad "Lappjävel" efter det.

Sedan dess har jag varit stolt över mina gener och jag är väldigt glad över att kunna föra min historia vidare till mina söner som faktiskt iallafall har typ några procent samiskt blod i sig.

Jag hann aldrig tacka honom för denna insats. Men det visar verkligen hur mycket kunskap betyder. Hur lätt det kan vara att såra andra människor genom sitt eget okunnande. Eller helt enkelt genom sin egen rädlsa för det okända.