Som jag lär mig!

Under mina 41 år här på jorden har jag lärt mig massor av saker.
Och jag slutar aldrig lära mig. Varje dag stoppar jag in ny kunskap i min hårddisk och blir bara klokare och klokare. Hoppas jag iallafall. Tänk om jag var så här klok när jag var 15-25 och jag kämpade som mest med mig själv.

Som 41 åring har jag varit med om en del i livet. Det är väl det som kallas Livserfarenhet.
 Jag har lärt mig att livet bjuder på både på trevliga situationer och mindre trevliga situationer. Faser som  har passerat och som jag bara ha måstat ta mig igenom som för stunden har känts helt omöjliga, har jag faktiskt tagit mig levande ur och fixat ganska bra.

Jag har lärt mig att hur jag än gör, vad jag än säger och hur jag än beter mig så har det alltid funnits, det finns och det kommer alltid att finnas människor som har åsikter om det. Jag har lärt mig att jag aldrig kan vara alla till lags. Vilket jag ville så gärna när jag var yngre.

Under mina 41 år har jag kommit till en punkt där jag faktiskt har lärt mig att tycka om mig själv. Jag har börjat att lita på min egen känsla. En skapligt skön känsla. Jag vet att jag har fel och brister lite varstans, och det är faktiskt helt ok. Jag tom börjar att acceptera dem. För jag har även lärt mig att det finns verkligen inga perfekta människor. Med det menar jag inte att att jag gillar mina olika brister. Men jag har insett att jag har dem, och det är första steget till förändring. Vet man inte att man har brister så vet man heller inte vad att förändra.


Jag vet att jag tänker på ett annat sätt än andra. Jag vet att jag är en mer känsloorienterad människa och inte lika mycket en faktaorienterad individ.  Jag vet att jag är annorlunda än andra. Men det gör varken mig eller dig till sämre eller bättre människor. Vi är bara olika.

Jag tror även att ju mer jag accepterar mig själv och att jag har mina brister desto lättare har jag att avcceptera andra och ha förståelse för andras olikheter. As simple as that.

Det finns ett talesätt som börjar: " Walk a mile in my shoes...."

En av mina söner sa härom veckan:
"Mamma, vet du vad det bästa med mitt liv är?"
"Nej, vad är bäst med ditt liv?", svarade jag.
"Det bästa med mitt liv är jag älskar mig själv!"
"Underbart! Fortsätt att göra det!", svarade jag med en tår i ögonvrån.

 För honom en sån självklarhet och den förvåningen i hans ögon när jag sa att " det är inte alla förunnat att känna så".

"Va, gör inte alla det?"