När vi bestämde oss för vår sommarstuga

För sex år sedan såg vi att en stuga på östkusten var till salu. 

Äsch, klart vi lika gärna kan åka på en visning till, tänkte vi. En mer eller mindre. Under årens lopp hade vi nämligen varit på ett antal olika stugvisningar runt om i landet  kan man säga. Men inte hittat just DET. Och det vet ju alla som har planer på att köpa hus som är meningen att man ska dela med en annan människa. Att hur  viktigt det är att båda två ska känna att det är ok. Hur båda två ska känna att det här kan ju bli bra. 

Vi åkte till visningen.

När vi hade svängt höger, höger, höger och åter höger kändes det som om vägen bara blev smalare och smalare. Mindre och mindre. Från asfalt till grus. Från dubbelfilig till enfilig med mötesplatser längs vägen. 

In i en skog. Rakt in i den småländska skogen kändes det som. Men så hände nåt. Efter 500 meter var det nästan som om hela ridån gick upp. Från ingenstans. Det blev ljust. Och hela havet låg plötsligt framför våra ögon. 

Vi hade kommit hem. 

Fullt med bilar. 

Vilket betydde fullt med folk. 

Rundvandring i huset. På tomten. Ut på altanen. Där och då bestämde vi oss. Här ville vi båda två bo. 

Vi frågade mäklaren vem som ägde huset. Det var visst en VD på ett företag i Linköping. På ett företag där jag hade avtal med min firma visade det sig. Plötsligt förstod jag att det här var platsen han hade berättat om så många gånger under våra samtal. Det var alltså här han satt på sin altan och drack sitt glas med Amarone, det här var hans favvoplats på jorden.  Nu skulle han visst sälja. Hur konstigt? Inte att han skulle sälja. Men att jag kände honom. 

Ett tecken. 

Vi frågade vem det var som ägde grannhuset. För det kan ju vara skönt att veta vilka som är närmast. De som äger en av buggorganisationerna i Linköping. Jaha. Mina bugginstruktörer från tiden när jag buggade alltså. Visste vilka de var också. Hur konstigt? 

Ett tecken till. 

Det kändes helt enkelt som om det var meningen att vi skulle bo här. 

Den 1 mars 2011 fick vi nyckeln till huset. Den 11 mars 2011 fick maken frågan om utlandstjänst. De två första åren blev således inte riktigt som vi hade tänkt oss med det hela. Men det har vi tagit igen efter det. 

Sex år senare står jag fortfarande här. Och kan inte se mig mätt.