Så ock idag, fredag 1 april 2016. Himlen var verkligen så oskyldigt blå. Sådär blå som bara en himmel kan vara.
Solen sken. Vattnet nedanför kyrkan glittrade vackert i solskenet.
En otroligt fin dag för Maria att få säga "på återseende" till sina nära och kära. En fantastisk fin dag för nära och kära att få säga "vi saknar dig" till henne.
Efter drygt tre timmar i bil var vi äntligen framme.
Norrbärke Kyrka i Smedjebacken.
Att möta hennes mamma och den man hon växte upp med och som hon kallade sin pappa, vid
ingången i kyrkan.
Den värmen. Den styrkan. Den kärleken. Den kramen. Kärlek.
Som jag kände med dem. Hela jag skakade i känslan av att just dessa två framför mig precis hade förlorat sitt enda barn. Ålder har ingen betydelse. Barnet i det här fallet skulle fylla 49 år om två dagar.
Just "Himlen är oskyldigt blå" från orgeln uppe på podiet. Vi alla satte oss till rätta i bänkarna.
En brännande känsla innanför ögonlocken.
Det var så fint. Det var så starkt.
Begravningar är en blandning av både sorg och faktiskt en smula glädje mitt i alltihopa. Människor som kanske inte har setts på länge ses plötsligt igen. De ler och de kramas. Tårar fälls och minnen delas.
Efter olyckan träffade jag inte Maria så ofta.
Jag var ung. Jag var oerhört oerfaren. Jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad skulle jag säga? Mindes hon mig? Vad skulle vi prata om?
Jag lärde mig mycket om mig själv.
Min relation till hennes föräldrar var och är fortfarande desto närmare. Maria har genom dem och genom min mamma alltid funnits som en del i mitt liv. Och som en ständig påminnelse över hur skört livet faktiskt är.
70 gäster.
Barndomsvänner. Släktingar. Hennes fd sambo, som numer är en gift fembarnspappa. Fyra rader i kyrkan upptogs av hennes assistenter. Från förr och nu. En del av dem har varit med ända från början.
Prästen berättade att vi befann oss i en kyrka där Maria ofta hade vistats i under hennes liv.
Den första psalmen som stod på programmet var "Den blomstertid nu kommer", en sång som Maria hade sjungit många gånger under åren i just denna kyrka på sina skolavslutningar och vid andra tillfällen.
Prästen pratade vackert om Marias ständiga och dagliga kamp efter olyckan, och en av tjejerna på första raden på den vänstra sidan i kyrkan reste sig plötsligt. "Nu ska ni få höra den godnattvisa som Marias mamma ofta sjöng för henne om kvällarna när hon som barn skulle somna på kvällarna".
Tjejen på den första raden på vänstra sidan gick fram. Hon satte sig vid en gitarr som var lägligt framställd. La gitarren på plats i sitt knä. Började spela.... och sjunga....och inte ett öga var torrt. Visan "Sov i ro" kommer from och med nu och för alltid ha en egen plats i mitt hjärta.
 |
| Maria |
 |
| Brorsan och jag |
Och för er som för en enda liten ynka sekund får för er att sätta er bakom ratten med alkohol eller andra droger i kroppen vill jag bara säga - kliv genast ur bilen och släng bort nyckeln. Ni runt omkring - reagera. Och framför allt - agera. Sätt stop.
Vi har alla ett ansvar så fort vi sätter oss bakom ratten.
Inte bara för våran egen skull, utan även för alla andra individer som råkar befinna sig på vägen samtidigt som vi själva.
Ljus och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar