Tonårstiden

Jag minns min egen tonårstid som om den vore igår.
Det känns verkligen inte som om det är 30 år sedan det var 1986 och det  året jag skulle 15. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna genom dessa 30 år kan man säga. Och min slutsats är väl ungefär som så att det är tur att man som människa och individ i det här landet har rätt att ändra på sig och lära sig av sina egna misstag. Eller som man kan säga med andra ord, det är skönt att man mognar.

Jag minns min egen tonårstid som väldigt turbulent. Känslorna var all over the place mest hela tiden.
Hormonerna sprutade och kroppen förändrades. Från ingenstans började jag växa både här och där. Och att samtidigt hänga med i huvudet när kroppen liksom levde sitt eget liv var otroligt känslosamt och tufft att hantera.

Jag kämpade och slet med min egna självkänsla under många år. Jag ville passa in.
Jag minns hur mamma försökte hjälpa mig genom att sätta fast eller gömma små lappar överallt runt omkring mig. Små, små lappar där hon hade skrivit en liten textrad till mig. "Du är älskad", "Du är betydelsefull", "Du är viktig", "Jag älskar dig" mm. De kunde ligga lite här och där. I strumplådan. I garderoben. Under kudden. På badrumsspegeln.

Jag minns även hur arg jag kunde bli ibland. Och hur jag slog i dörrarna så det ekade mellan rummen. Jag lärde mig att det var helt ok att bli arg. Men att det inte var ok att bete mig hur som helst även om jag var arg. Det var aldrig ok att ha sönder nåt eller göra illa/såra nån annan eller mig själv.
Min mamma hämtade en kudde en dag när jag var sådär förskräckligt arg. Hon la kudden på golvet och sen la hon sig själv på magen på golvet och med huvudet rakt ner i kudden. Sen skrek hon ner i kudden och sparkade med benen så hårt hon kunde i golvet.
Sen reste hon på sig med ett leende och sa:
"Här varsågod!"
Vi gapskrattade båda två.

Att vara tonåring innebar också att börja ta eget ansvar. Jag fick lära mig att mina egna beslut fick konsekvenser. Ibland fick jag lära mig den hårda vägen och det gjorde så otroligt ont. Ibland lärde jag mig på ett smidigare sätt och det gjorde inte alls lika ont.

Jag lärde mig mig mitt i alltihopa att föräldrar kunde skilja sig. Även om det var hårt och tufft just då så visade min mamma och pappa att det faktiskt finns en väg ut om man inte är lycklig. Man behöver inte leva ihop "bara för barnens skull". Att som barn känna att det är just så är nog en rätt så tuff insikt. Jag lovar er, barn känner och ser mer än vad vuxna tror. Och leva med den skuldkänslan att man var i vägen för sina föräldrars lycka....nej tack.

Hellre en lycklig mamma och pappa fast på olika håll.

Det innebar också att våga stå emot grupptryck.
Att våga säga nej när det inte kändes bra i magen.
Fast Ibland kunde det kännas en smula spännande och jag hängde på iallafall. Även om magen sa nej. Bara för att jag ville passa in.

Nu när jag själv har två tonåringar här hemma tror jag att det är ganska bra att nånstans komma ihåg min egen tonårstid. Att jag som förälder kanske och eventuellt kan ha en större förståelse för en del av de känslostormar som brakar loss emellanåt. Att jag som förälder vet att den här perioden är ett steg på vägen och ett sätt för de blivande unga vuxna att på ytterligare sätt testa och stärka sin egen självständighet.

Jag menar absolut inte att det är ok för mina ungar att bete sig hur som helst bara för den sakens skull. Jag tror att det just nu är viktigare än nånsin att visa att jag som vuxen finns där. Oavsett.
Att visa mina barn att jag älskar dem  varje dag är livsviktigt för mig. Men att även tala om för dem när jag ibland inte älskar deras beteende är minst lika viktigt.


Och jag som förälder är fullständigt medveten och vet att jag inte alls vet just nånting egentligen. Och det är väl så det ska vara. Minns jag.