Den där jäkla moroten

Det här att tugga sin käke ur led är ju fullständigt onödigt egentligen.

Att tjuväta en morotsbit när man står i köket på jobbet kl 11 en tisdag förmiddag är verkligen inget man ska hålla på med. 

För då kan det plötsligt knaka till i vänster käke och det kanske kan kännas som om hela käken förflyttar sig åt sidan. Och en oerhörd smärta kan slå till i hela vänstersidan samtidigt som man försöker tugga på morotsbiten en gång till för att då känna att ens vanliga bett liksom har ändrat sig. Man försöker tugga igen men smärtan gör att man helt enkelt ger upp och får spotta ut den jäkla morotsbiten i gröna påsen. 

Man börjar kallsvettas av den rena smärtan och blir faktiskt en smula rädd för man upptäcker att man faktiskt inte kan få ner tänderna mot varandra sådär perfekt som man kunde för bara 30 sekunder sen. 

Då märker man plötsligt att man inte kan få upp käken heller. Det gör alltså lika ont att även gapa. 

Jaha. 

Man kanske ringer till både folktandvården och vårdcentralen. Vad ska man göra? 

Folktandvården ringer först tillbaka. 

Man förklarar läget och om vad som har hänt och den kvinnliga rösten svarar vänligt:

"Jaha, det här var ju en ovanlig händelse...undrar vad vi ska göra åt det?"

Jaha. 

Men man får kanske en akuttid om en timme och ens kollegor släpper hyggligt iväg en. 

Hem först så man hinner borsta tänderna såklart. 

Efter lite tryck här och där kring käken, lite tryck runt munnen, lite fingrar i munnen som känner efter. 

Käken känns visst bra,  hör man kvinnan i de blåa kläderna förklara.  Maxmåttet på gapet är också ok. Smärtan har nu gett med sig en aning. Men bettet kan fortfarande vara alldeles tokigt. 

"Musklerna har nog blivit överansträngda efter det som hänt och behöver nu få vila. Ät och tugga inte hård mat i två veckor så tror jag att bettet är som vanligt sen."

HAHAHAHA! 

Ok, kanske man säger och nickar och ber henne göra en vanlig undersökning "medan man liksom ändå är där" och kliver sen ur stolen och känner sig som världens minsta lilla flicka. 

Efter ett par timmar hemma har man försökt äta lite, och mjuk mat går ju riktigt bra. Man trycker mest upp maten i gomen faktiskt. Och det funkar. 

Och nu är det bara 13 dagar kvar. Sen kan det hända att man är på bettet igen. 

Alltså. På riktigt.

Tjuvät aldrig en morot klockan 11 en tisdagsförmiddag helt enkelt.