Vad i helvete håller du på med?

För några år sedan opererade en av mina vänner sitt knä. Minns inte anledningen av denna operation, minns dock att den gjordes.
Jag minns även hur ont hon hade veckorna efter sin operation. Hon hoppade omkring på kryckor och skulle vara stilla. Inte belasta knät för mycket och så vidare.

En dag skulle hon åka buss med sitt ömma och onda knä. Hon skulle ta sig en ganska lång tur och hade således bokat sittplats mot mittgången så hon kunde ha sitt ben rakt under turen.
Folk klev på och folk klev av. De flesta tog hänsyn och lyfte sitt eget ben lite extra då de skulle komma förbi just hennes plats. De som stötte till henne vilket så klart också hände, bad om ursäkt och gick vidare.
Tills en hållplats då en mamma klev på med sitt lilla barn. Eller litet och litet, tre-fyra år kanske.
Mamman såg min vän sitta med sitt ben i mittgången. Gick förbi och sen gick även hennes barn förbi. Stötte till benet varpå min vän bad om ursäkt att hon satt lite tokigt till där i mittgången, men att hon bad även om lite förståelse för sin situation.

Mamman svarade inte utan satte sig på ett dubbelsäte med sin dotter.
Efter en stund började hennes dotter bli en aning rastlös. Hon hade svårt att sitta stilla och det tog inte lång tid innan hon hade börjat springa i mittgången. Mamman sa ingenting. Hon fick springa lite som hon ville.
Första gången flickan stötte till min väns ben så sa min vän ingenting, eftersom hon för en stund sedan redan hade gjort det.
Men detta bara fortsatte.
Flickan sprang fram och tillbaka och varje gång stötte hon till min väns nyopererade knä.
MIn vän hade då börjat säga till flickan att vara en smula försiktig för hon hade ont. Utan nån som helst respons från mamman som inte sa nånting.

Tiden gick och varken mamman eller dottern tog nån som helst hänsyn till det knä som just hade blivit opererat.

Plötsligt skulle mor och dotter kliva av bussen.
De gjorde sig redo och väntade på att dörren skulle öppnas. Och precis när de skulle kliva av så hände det sig att en liten dam med grått hår som satt just vid den dörren spottade på mamman.
Varpå mamman reagerade med ett:
"Vad i helvete håller du på med?"

Och fick ett briljant svar tillbaka:
"Vad? Jag blev också fostrad med fri uppfostran!"

Mamman drog med sig sin dotter och lämnade bussen.

Var tog föräldraransvaret vägen undrar jag? Var tog vuxenansvaret vägen?
Just den här historien har jag hört berättas för mig. Har alltså inte upplevt den själv. Men. Den speglar lite av det klimat som jag hör och ser utspela sig på olika platser framför mig.

Vågar man som utomstående säga till andras barn? Är det ok att tillrättavisa andras barn? Är det ok att barn får lära sig att det finns olika regler i olika sammanhang? Är det verkligen barnet som känner sig kränkt vid en tillsägning? Eller är det rent av föräldern som plötsligt känner sig en smula påhoppad och går till försvar mot lärare eller nån annan som har vågat säga till?

Är det verkligen ok att låta barnen springa överallt? Finns det platser och tillfällen där det inte passar sig att låta barnen göra precis som de själva vill? Är det synd om barnen att behöva lära sig att det faktiskt finns sociala regler att förhålla sig till i vissa lägen och på vissa platser? Är det synd om barnen att faktiskt ha lite tråkigt ibland?