Resan

Åh, herregud!

Ni som känner mig vet att jag alltid vill vara ute i god tid när jag har en tid att passa.
Kanske emellanåt lite löjligt tidigt ute. Det liksom går en smula till överdrift åt det hållet istället.
Det är ju inte särskilt kul att vara värd eller värdinna tex om gästen kommer en halvtimme innan utsatt tid. Och värden kommer och öppnar dörren nyduschad i handduk runt höften.
...eller förresten, just den scenen lät ju lite trevlig....som gäst iallafall.

Jaja.

I gårmorse hade iallafall maken lämnat sin stora bil hemma, parkerad så fint alldeles utanför garageporten. Själv tog han taxi till sitt jobb där en annan bil stod och väntade på honom.
Med nytvättad och nytankad Volvo kulle jag köra killarna till skolan för sista gången detta året.
Vi gjorde oss klara och skulle just gå ut till bilen när jag kom på att jag aldrig fick bilnyckeln av maken. Shiit!

Kollade snabbt av läget och såg att Lilla Vit inne i garaget nog skulle gå att trixa ut med lite snygga rattningar och nån som höll ögonen på allt runtomkring.

Sagt och gjort och tiden rann iväg som aldrig förr!

Stor son fick flytta på mina fyra sommardäck i garaget samtidigt som jag åkte fram och tillbaka där inne i garaget och försökte få ut mig. Till slut förbi den stora Volvon som stod där så retsamt och bara kollade på.

Väl ute på utfarten behövde jag vända Lilla Vit för att jag ville komma med nosen ut först för att slippa backa genom den lilla springa av luft som fanns mellan Volvo och grind.
Smidigt som attan vände jag på en femöring och med varsin kille på bilen var jag ute på ett kick.
Där fick jag impa på sönerna, kan man säga.

Dagen gick och killarna fick sina första betyg. Det är ju oxå en historia, men det tar jag en annan gång.

På eftermiddagen skulle maken komma hem för att lämna nyckel och åka med sin bil till hamnen för att säga hej då.
Senast klockan 17.00 skulle alla passagerare med bil vara incheckade och klara för avfärd. Vi packade bilen och drog mot hamnen med ett barn var i bilarna.
Märkte ganska tidigt att vi inte har åkt mot hamnen en fredag eftermiddag förut. Vi hade totalt missbedömt tid och antal bilar på denna sträcka.
Hjärtat började gå upp lite i takt ju närmare sekunderna kom 17.00.

Väl nere i hamnområdet ångrade jag stenhårt att lillebror satt i den andra bilen för det innebar ju att dyrbara minuter skulle gå åt till att försöka hitta ett bra ställe att stanna och få honom in i min bil. Svettigt!

Maken rullade in i hamnområdet före mig och stannade. Jag hade endast ögonen på hans bil och stannade bredvid.
-"Läste du på skylten om var D.terminalen är?", frågade maken.
-"Va, nej, jag hade bara ögonen på din bil. Jag såg ingen skylt.", sa jag.

Nehe! In i bilarna igen och jag körde efter maken. Naturligtvis körde vi alldeles galet och hamnade bland alla lastbilar. Fort, vänd och tillbaka.

Jag körde racer där inne och hamnade tillslut vid ett incheckningsställe.
Maken kom upp bakom och Lilleman hoppade snabbt ut och in igen i min bil.
Detta var en situation som inte alls var särskilt hälsosamt. På något plan.

Hej svejs till pappan och så in mellan grindarna.

Efter incheckning skulle vi köra upp på landgången upp till Baltic Queen.
Höll på att ta första bästa landgång, men blev uppsprungen av en vakt i reflexväst att ta nästa. Som sista personbil klockan 17.05 äntrade vi cardeck och hamnade tillsammans med alla lastbilar ändå.

Så vi var ju på rätt ställe från början, kan man ju nästan säga.

Och så var det ju tur att vi i morse vaknade i Stockholm och inte i Helsingfors.