Inte jag i 200 meter

När jag kör bil upplever jag mig själv vara en lugn och samarbetsvillig chaufför.
Jag försöker att hålla avstånd till bilen framför och jag försöker låta bli att liksom
gasa-bromsa-gasa-bromsa hela tiden.

Bilförarna här i Tallinn är väldigt hyggliga mot varandra och använder man blinkers, som 90% av alla chaufförer faktiskt gör, blir man både insläppt och framsläppt. Då får man le och vinka lite tillbaka. Heders!

Vägen till skolan på morgonkulan är cirka en mil. Det tar för mig ungefär 20 minuter att köra barnen den sträckan under morgonrusningen.
När vi har åkt en stund på en väg som heter Endla måste vi svänga höger upp på en liten avstickare som heter Suur-amerika.

För att komma in där på den avstickaren måste man korsa en bussfil. Det betyder att jag som snäll medborgare och samarbetsvillig bilförare blinkar och lägger mig i rätt fil redan långt innan. Vi är många som gör likadant. Alltså sitter i kö och väntar snällt på vår tur.
Men så börjar vi närma oss avstickaren och....

Det är nu det händer!!

Under en sträcka på 200 meter händer nåt och blir jag helt galen. Kan inte låta bli!
Jag riktigt känner hur hornen börjar växa i pannan och mina ögon går som en visp mellan alla speglar jag har i bilen. Oftast har jag en stor BMW eller fet Audi i filen till vänster om mig, alltså i bussfilen eller på väg in. Och den har absolut inte stått i nån kö och väntat på sin tur, kan jag lova.
Den gasar på och blinkar så fint och tar för givet att få plats framför mig.

Plötsligt ligger Lilla Vit i rumpan på bilen framför. Släpper inte en centimeter och för att klara den balansgången gäller det att gasa-bromsa-gasa-bromsa. Hela sträckan!

Jag ser hur sonen till höger om mig rycker fram och tillbaka i sin stol i passagerarsätet.
Men det struntar jag i.
För det har nästan blivit en sport.

När jag till slut har svängt in på Suur-Amerika och ser hur BMW:n eller fet Porschen får stanna mitt i bussfilen och vänta en stund känns det så himla skönt.

Liksom som mission completed.

Hornen går tillbaka och jag kan börja prata med mina söner igen.
Allt detta händer under en tid på 1½ minut och 200 meter.