Dagen efter

Jaha.

Då är det dagen efter årets mest uppschaussade dag. En dag för vila och återhämtning.

En dundermysig julafton hemma hos makens yngsta, men längsta lillasyster och hennes familj.
Dagen förflöt med massor av mat, klappar och godis. Många barn. I alla storlekar och åldrar, allt från 40 år till 9 månader. Och så en underbar farmor och farfar.

Allt var otroligt fint ordnat.

Men mitt i allt det juliga och fina så satt jag och tänkte på min mamma, pappa och finaste brorsa.

Pappa och hans sambo höll till i Floda hos sambons dotter med familj.
Jag hoppas de hade det lika mysigt som vi. Det vet jag att de hade.
Tror inte man kan bli för gammal egentligen, för att längta och sakna.
Innerst inne en liten uns av ledsamhet över att vi bor så långt ifrån varandra.
Men jag är glad och tacksam för att pappa har det bra.

Bror hade bjudit in att fira jul hos hans familj i Blekinge.
Våran mamma tackade ja till den inbjudan så hon tog sig en sjutimmars bussresa häromdagen. De var hemma hos brorsans svärföräldrar och mös.
Vi tackade nej.
Ett beslut som var både lätt och svårt att ta.
Lätt å den sidan att vi inte ville eller orkade åka runt i Sverige den korta sejour vi är här hemma.
Svårt därför att det var så länge sedan vi sågs.
Jag tror inte man kan bli för gammal för att längta och sakna.
Innerst inne en uns av ledsamhet över att vi bor så långt ifrån varandra.
Men jag är tacksam över att mamma och brorsan har det bra.

Nu börjar planeringen för hemresan till Tallinn.