Mitt - i - livet - fundering

16 år har jag o mannen i mitt liv varit tillsammans.
15 år har vi varit förlovade.
10 år har vi varit gifta.
14 år har vi varit föräldrar.

Helt klart mitt personliga rekord. Har aldrig varit ihop med nån så länge förrut.

Det känns som om det har varit han och jag hela livet.
Att åren innan han fanns med i bilden var en lång förberedelsetid och transportsträcka tills den kvällen på Berns Salonger och han plötsligt stod där med hela sin uppenbarelse framför mig för 16 år sedan.

Första tiden pendlade vi mellan Täby och Linköping varje helg. Men efter ett halvår kände vi att det var dags att ta ett beslut. Skulle vi satsa eller skulle vi strunta i det?
Vi satsade så klart, och jag som hade vikariat på en förskola flyttade söderut. Till östgötskans förlovade land.

( Så länge jag och sönerna var hemma på dagarna höll jag stockholmskan i ett hårt grepp, men när de började på dagis hade jag inte längre en chans.)

Sen dess har vi kämpat.
Man kan ju lätt säga att livet inte alltid är en dans på rosor. Med min man förresten, alrig ett liv med dans.

Vårat förhållande har verkligen gått upp och ner och det har varit blandat med både glädje och kriser. Givetvis.

Jag har stött på par som säger att de aldrig har bråkat eller har varit osams eller aldrig tjafsat. Men då undrar jag genast vem den människan ljuger mest för? Sig själv eller för mig?
Jag kan inte tänka mig att ett par kan gå genom livet utan att ha bråkat. Då måste någon ha gett sig varje gång, nån måste ha gett med sig och bara fogat sig efter den andre. Hur bra mår paret då egentligen?
Men det har ju inte jag med att göra. Inte alls faktiskt.
Jag kan bara ta ansvar för mitt liv och göra det bästa jag kan med det.

Medelålderskris? 40-årskris?
Vad är det?
Jag hade en period i livet precis innan jag skulle fylla 30 år. När jag kom till en punkt där jag undrade om livet skulle se ut så här?
Blev det inte mer än så här?
Jag var tvungen att göra nåt och ändrade min yrkesbana helt. Det blev min vändning. Just då iallafall. Dalar kommer ju emellanåt fortfarande.
Det som hjälper mig är att kunna få prata av mig. Att ha vänner som orkar lyssna, att ha en make som orkar lyssna. Nån gång tom få hjälp av nån helt oberoende utifrån.

Varför skriver jag om allt detta?
Jo, därför att jag märker att människor runt omkring mig går oxå igenom dessa faser. Och det känns så skönt att veta. Det känns skönt att veta att jag inte är ensam.
Människor jag tycker om och håller kära faller ihop och kämpar sig uppåt igen.
Och det är ok. Det är inte skamligt!
Jag tror det är enormt viktigt att ta tag i det som känns jobbigt och inte bara gömma undan de känslorna. Vem orkar le hela livet? Och skulle jag le hela tiden så betyder inte det att jag är lycklig jämt och ständigt.
För någonstans kommer de tillbaka. Kanske i en annan skepnad bara.
Man ska inte vara rädd för det jobbiga. Jag tror man växer av att veta att man fixar även sånt.

Att fly från sina känslor genom att jobba alldeles på tok för mycket, eller ta till alkoholen eller hitta nån annans famn att landa i är inte att ta tag i det hela. Även om det nånga gånger kanske skulle vara det absolut lättaste.

Om man nu ger sig själv chansen att gå igenom det som är jobbigt så kanske man kommer fram till att livet med sin partner inte alls är det man önskar att gå vidare med. DEt viktigaste i det läget är ändå att man behandlar varandra med respekt och hänsyn.

Som skilsmässobarn själv anser jag att skilsmässa är ett bra alternativ om paret har provat allt annat. Om man som vuxen kan titta sig själv i ögonen och säga att "jag gjorde allt jag kunde".

För det finns inget värre än att som barn känna den där stämningen hemma . När mamma och pappa bor ihop men man sóm barn känner att det borde de inte göra.
Men ingen av dem säger nåt.

Då är det bättre att ha dem på var sitt håll.


Barn är kloka små individer som är väl värda att lyssna på.


Men viktigast av allt är jag lyssnar på mig själv.
Och på mina vänner när de behöver det.

Tack för att ni finns!