Rosé överallt

Svärmor och svärfar på besök i stugan. Med sig hade de även svärfars storebror som har bott i USA sen 1969. 

Vädret var sisådär ända fram till ca 16. Då klarnade det upp en aning och vi passade på att ta en tur med båten. 

Den lilla svarta pricken som ser ut som en liten lort på bilden är inte faktiskt inte så liten egentligen. Det var  nämligen en havsörn och därmed Sveriges största fågel som cirkulerade över våra huvuden en stund. Vilken bjässe! 

Det blåste på en del och vi bestämde oss för stt åka genom Gränsö Kanal där vattnet blev en smula lugnare. 

Där passade vi på att överraska med att öppna upp en flaska medhavd kall rosé till våra passagerare. 

Och det blev ju uppskattat. 

Så länge vi befann oss i kanalen vill säga.

Eller det blev rätt kul efter kanalen också. På sitt sätt. 

Efter ett par minuter var vi ute på andra sidan och blåsten gjorde sig åter påmind. 

Och då gällde att hålla i glaset kan jag säga och vara smidig i sina leder för att låta glaset liksom följa med i vågorna. 

Vilket inte var så väldigt lätt. 

Att ta glaset till munnen och tro att man skulle kunna pricka rätt var helt omöjligt. 

Jag o svärmor satt längst fram och om Anders, som satt bakom oss och körde båten, hade öppnat sin mun hade han fått i sig mer av rose't än vad vi som höll i glaset där framme fick. Nu blev han mest bara prickig. 

Jösses så roligt det blev. 

 Fram med vågornas hjälp kom vi  till Västerviks hamn och där blev det genast lugnare igen. 

Vi passade på att dricka upp det som fanns kvar för stt sedan dra oss hemåt igen. 

Och så skulle vi ta en groupie för att visa hur glada alla var. 

Gick sådär. 

Plump där inne. 

Valde att inte vara med. 

Tänkte att det är bäst att sluta när man är som bäst. 

Se förra inlägget.