Vi drog iväg runt elva hugget. Hade förberett tonåringarna om en ganska så tidig väckning.
På med flytisarna och med fylld kylväska bar det iväg.
Man får se så många söta, fina och underbara små smultronställen längs vägen.
Ställen som man inte kan se från bilvägen.
Vi la till vid Hasselö Gästhamn.
Det var trångt om platser men vi hittade en ganska så stor lucka mellan två större båtar.
Ankaret fäste inte, så vi fick för första gången använda oss av en boj som låg och guppade. Erfarna (?) som vi är hade vi med oss en sjukt lång tamp som vi kunde använda. Vi klarade det bra med ett schysst samarbete oss fyra emellan.
Precis efter oss kom ytterligare en större båt. Den skulle trycka sig in i samma lucka som vi hade hittat. Oj, vad han fick prova flera gånger för att komma rätt. Första gången hade han i backen när han skulle framåt och hade slängt i sitt jätteankare. Gick inte alls. Plötsligt framstod vi som rena proffsen. Och båten som hade kommit precis innan oss vars ankare inte heller fäste, hade ingen lång tamp som nådde nån av bojarna. Jösses så erfaren jag kände mig för en kort stund.
Han utan lång tamp fäste sin båt vid de båda större bredvid sin.
Det är en hel vetenskap det här att lägga till på okända platser. Så kan man säga.
Det vi har lagt märke till under vår korta tid som båtägare, är att båtfolket är ett hjälpande folk. Man hjälper verkligen varandra. Man tar grannens tamp. Man fäster fast. Man stöttar med fendrar. Man håller i. Man tar emot. Den kulturen gillar jag.
En viss skillnad mot i biltrafiken där jag knappt blir insläppt när jag blinkar för att byta fil. Och det tutas och det stressas.
Och det är ju inte klokt så himla bra det är med stora starka killar som kan bära alltihopa.
Det räckte för mig att bära ansvaret kan man säga.
Humana priser och mycket på tallriken. Även om just tonårskillar "knappt blev mätta".
Hej då Hasselö för den här gången. Vi kommer snart tillbaka.
Klart ett av mina favvoställen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar