Musikhjälpen 2015 har gått av stapeln i Linköping. En vecka där stan har levt upp och där invånarna har slutit upp i olika skepnader under olika skeenden.
Kvällen då Richard Söderberg var i buren och fick hela torget att sjunga allsång var bland det mäktigaste jag har sett på länge. Gåshud över hela kroppen. Fantastiskt. Var inte på plats själv just då. Men det räckte att se det på nätet för att förstå känslan.
Under veckan som gått har jag även försökt att passa på att försöka känna av nån form av julfeeling genom att ge mig ut på julshopping. Gick sådär. Kändes mer som vilken shopping som helst. Not so much just julhandling. Så att säga.
Med mitt "wöwutia" ( Rödrutiga på svenska ) paraply ställde jag mig en eftermiddag på torget för att bara få uppleva känslan av att vara med av det som just utspelade sig i min hemstad.
Där inne i buren har det alltså bott tre människor som under hela veckan har sänt direkt i P3's Musikhjälpen. Allt för att samla in pengar så att människor inte ska behöva fly pga klimatet. De har turats om att sova och att sitta vid micken. Det har varit rätt coolt att ha fått se detta live.
Ikväll fredag, fick jag med mig maken.
Jag ville se Linköpings stora kör JoyVoice med sina 800 deltagare stå för kvällens Flashmob. Vid 17.30 var det deras tur att ta över torget och det svängde ordentligt till Loreen.
Efter det tog vi barhäng på en av restaurangerna i närheten och passade på att få i oss en Tapastallrik lite snabbt innan Linköpings egen kille skulle inta buren, Lasse Winnerbäck. Baren tömdes en efter en och det visade sig att vi var många som skulle dra vidare till Torget.
Stora Hotellet precis bredvid torget öppnade plötsligt en del av sina fönster. Längst ner till höger trängdes flera fotografer och i de andra fönstren var det säkert vanliga gäster som ville få lite skön underhållning under kvällkvisten.
Precis framför oss stod det två killar som också väntade på Winnerbäck.
Glada, sköna lirare en fredagskväll. Plötsligt ringde det i en av deras telefoner. Och de skulle försöka förklara för den i andra änden av luren var på torget de stod.Asså. Man kan ju inte bara låta bli att liksom lyssna. Och dra på smilbanden.
"Ja men du vet, statyn mitt på torget med gubben som sitter på en häst. Vi står precis bakom stjärten på hästen. Gå till stjärten på hästen!", sa den ena av dem.
"Vaa, vadå? Vet du inte vad statyn heter eller??", frågade polaren med mössan med ett gapskratt.
"Nej, vadå, vet du det eller?"
".....eh, vad fan. Vad heter han nu igen?"
Vid det här laget stod jag och tjöt.
Och kunde inte hålla mig.
"Grabbar vad heter statyn nu då?"
"Säg första bokstaven!"
"Ok, det börjar på F!"
"Jaaaaa, Folke Filbyter! Det var ju det jag visste hela tiden!!!"
Och där stod ju vi också helt enkelt.
Bakom stjärten på hästen med gubben på.
I väntan på Winnerbäck.
Och plötsligt dök han upp i buren. Han och hans gitarr rev av två av hans låtar och torget kokade av kärlek, glädje och lycka. En ödmjuk kille i sin mörka mössa som lite försiktigt vinkade till sin hemstad och sen gick han ut genom dörren. Men innan han gick så auktionerade han ut en VIP-kväll till två personer till en av sina spelningar på sin kommande sommarturne.
När vi lämnade torget denna fredagkväll hade hela veckans insamlingen nått till svindlande höjder av 15,5 miljoner svenska kronor.
I morgon kväll 22.00 får programledarna komma ut ur buren för första gången på hela veckan och Musikhjälpen är slut.
Så ni har 12 timmar kvar på er att buda på alla möjliga sorters auktioner som erbjuds, ring och önska en egen låt och skänk på så sätt en slant. Eller gör som jag och skicka ett sms.
Tack Linköping för en magisk vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar