Jag var på väg hem från jobbet.
Jag satt i min Lilla Vit och passerade Ljungsbroskolan. Blinkade höger vid korsningen vid Q8. Medan jag gjorde min högersväng så hamnade min blick på en liten parvel på en liten cykel. En liten cykel som hade stödhjul som satt alldeles för högt upp. Vilket gjorde att han vippade ordentligt från sida till sida och kunde knappt styra ordentligt. Det var alltså en aning knepigt för honom att hålla sig på trottoaren. Trampa kunde han. Och parveln hade ingen hjälm på huvudet.
När jag såg honom hade han precis korsat OG Svenssons väg.
Jag saktade ner min redan låga fart och gick knappt på styrfart själv. Var fanns hans föräldrar? Många vuxna fanns i närheten kring macken och busshållsplatsen, men ingen verkade tillhöra denna lilla parvel. Han vinglade fram där alldeles ensam. Förbi macken. Och genom hela kön på hållplatsen.
Jag gasade på.
Skulle till Hemköp. Parkerade bilen på deras parkering. Klev ur bilen. Och jag kunde bara inte låta bli att se var denna parvel tog vägen. Mina steg gick raskt mot korsningen där gamla Swedbank låg. Där kom han. Fortfarande helt ensam. Han körde in en annan liten cyklist. Vars mamma tog sin lilla cyklist och puttade iväg den i rätt riktning. Brydde sig inget om ensamseglaren.
Under sin färd mot korsningen där jag stod, passerade han en mängd vuxna människor på vägen. Ingen tog notis. Ingen agerade.
Väl framme vid korsningen cyklade han rakt ut i vägen, mot Hemköp. Jag kollade snabbt omkring. Ingen bil. Han fick cykla över. Då mötte jag en annan kvinnas blick. Hon stod med sin barnvagn och hade också ett pojken dra över korsningen utan vuxen.
"Jag tror att du har sett samma som jag", sa hon.
Jag frågade om hon visste vem han var. Men det visste hon inte.
Han cyklade glatt förbi mig där jag stod på gåbanan.
Då stannade jag honom.
"Hej, vart är du på väg? Har du mamma eller pappa med dig?"
Han tittade på sidan om mig och svarade:
"Det heter faktiskt pappa och Karin".
"Ok. Finns pappa och Karin med dig?"
"Nej det gör de inte", sa han och började cykla igen.
Jag och mamman med barnvagnen tittade på varandra. Då såg jag hur han rullade förbi tiggaren som satt utanför affären. Han svängde vänster, dörrarna öppnades framför honom och han gled snyggt in i entrén på sin cykel.
Jag följde efter.
Han passerade kassorna där en av kassörskorna la märke till honom. Jag frågade om hon visste vem han var. Men icke.
Han cyklade vidare. Förbi brödet. Och ända fram till Mejeriet. Där stannade han.
Jag kom fram till honom och satte mig ner bredvid honom. Jag sa till honom att han och jag skulle hem till hans pappa. Och Karin. Men nej, det ville han inte.
Då sa jag till honom att man inte får cykla inne i affären. Jag bad honom visa mig var hans pappa bodde. Och så sa jag att man måste ju ha hjälm på sig när man cyklar.
"Kom så åker vi hem till pappa och hämtar din hjälm".
"Åkejdå" sa han lite dämpat och vi vände på hans cykel.
På vägen ut frågade jag vad han hette.
"Tage" berättade han tydligt.
"Vilket fint namn du har. Jag heter Ingela. Vad bra att du kan visa mig var din pappa bor så du kan sätta på dig hjälmen".
Jag hjälpte honom ut ut affären. Samma väg som han kom in.
Utanför stod mamman med barnvagnen kvar. Jag berättade vad jag hade fått fram Att han hette Tage och att han nu skull visa var pappa och Karin bodde. Hon slog följe med oss. Tage berättade vidare medan vi tog oss tillbaka mot Q8 att pappa hade sagt åt honom att han måste bromsa när han åker nerför "brobacken".
Han berättade även att pappa bor i det röda och att farfar bor i det blåa.
Vi gick där och pratade en del. Och plötsligt åkte en blå moppe förbi. "En sån har min pappa", sa han.
En kort stund senare kom samma moppe upp bakom oss.
Det var pappan!
Han tog av sig hjälmen och visste nog inte riktigt vad han skulle göra eller hur han skulle bete sig, stackarn.
"Är det här du är Tage?"
Han hade kört runt i hela Ljungsbro och letat.
Och jag sa att Tage hade seglat över korsningarna här och in på Hemköp med sin cykel.
"Va, har du varit där inne också?" frågade pappan chockad.
"Jajamänsan", sa jag, "och nu var vi på väg hem till dig för att hämta hans hjälm för det måste man ju ha när man cyklar!"
Pappan berättade att de bodde en bit bortanför Malforsbron så denna unga kreativa lilla gosse, som visade sig vara 4 år, verkligen hade varit ute på ett långt, spännande eget äventyr kan man säga.
Pappan satte på sig hjälmen, satte sonen på cykeln igen. Och sen såg jag hur pappan sakta åkte bredvid sin son som vickade både hit och dit på sina stödhjul likadant som på vägen dit. Jag såg pojkens ryggtavla försvinna på samma plats där jag hade sett honom för första gången en kvart tidigare.
Mamman med barnvagnen och jag tittade på varandra. Vi log och vi tackade varandra så mycket för gott samarbete.
Och jag kommer kanske aldrig se nån av dem nån mer gång.
Alla namn är fingerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar