Skapligt modig efter sex månader

Efter sex månader var det så dags för frisördebut. Killarna i familjen har redan provat flera gånger, men jag har varit för feg.
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag har varit rädd för.
Jag har hört att det är svårt att få till rätt färg när man vill bleka eller färga, men vad sjutton. Nån gång måste man prova!

Utsikten var det iallafall inget fel på från frisörstolen. Även om jag saknar lite gröna fina löv på träden.

När jag satt där med folie i håret så bjöd de på världens största kopp kaffe samt världens minsta bit choklad.

Men även om det har gått sex månader så får jag fortfarande tunghäfta när jag ska försöka prata. Jag talade om för frisören hur jag ville ha det. Och sen blev det tyst. Inget småsnack eller skvaller där inte. Nästa gång ska jag ta med mig min egna bok, för tidningarna kunde jag inte läsa heller.

Nu har jag just kört lilleman till Lasergame.
Och hade jag inte bott här i sex månader så hade jag aldrig gått in i denna byggnad själv.

Inte heller släppt in min son där alldeles by him self.
Men nu är vi rutinerade och vet att det ser ut så här.
Så det var bara att knata in här genom dörren och upp för typ elva våningar.

Och där väntade en glad kille på sina kompisar. Samt hans föräldrar. Pappan pep iväg runt knuten med en väldig fart när han fick syn på oss och är nog väldigt mycket sämre på engelska än vad jag är. Sen stod han liksom bakom trappräcket och vågade knappt titta fram när jag frågade vilken tid jag skulle hämta. Men då räddade födelsedagsbarnet sin pappa och sa 17.30.
Jag tackade mamman för the invitation och hon var glad som en solstråle.

Det var vår första dag på sportlovet.