fredag 17 februari 2012

Barnakärlek

Kaffet, jag o soffan.
En stund för mig själv.

Har kört kilarna till skolan.
De STORA killarna är nu i skolan och klarar sig enormt bra. Utan mig och min tillsyn.
De kan klä på sig själva, äta själva, hoppa in i bilen själva, hålla koll på tiden själva, hoppa ut ur bilen själva, gå upp till sina skåp i skolan själva.
De kommer hem från skolan och gör sina läxor, åker och tränar, duschar själva, för att sedan bara smita in i sina rum.
Precis som det ska vara. En del på deras väg att bli självständiga unga vuxna.

De klarar sig själva.

Iallafall om maten finns i kylen, och taxichauffören finns tillgänglig och kläderna nytvättade. Men det är inte det jag menar.
Jag behövs inte på samma sätt längre.
MIn närvaro är fortfarande viktig. Men på ett annat sätt än tidigare. De behöver mig ännu. Men på andra villkor. Navelsträngen är klippt. Igen. För andra gången.

Jag är inte redo!! Något händer och jag hänger inte med. Först med den äldsta. Och då fick jag en föraning. Nu även med en yngsta.



Små knubbiga barnahänder runt min hals. Varma, blöta pussar i ansiktet.
Goa underbara kramar när som helst.
Det lyckliga, gurglande skrattet när mamman råkar kanske hicka. Igen, och igen och igen. Lyckan när man leker tittut under täcket och barnet kiknar av skratt. Närheten. Hålla handen.
Myset, goset, värmen. Kärleken från ett litet barn känns så innerligt, så rent och så ärligt.

Jag blir överlycklig när nån av dem, nu för tiden, får för sig att en spontankram är på sin plats. Självklart när ingen ser. Jag släpper allt och bara känner värmen stråla.

Jag blir överlycklig när en av dem sätter sig i soffan framför tv:n och lksom backar intill och vill bli killad på ryggen.

Jag blir överlycklig när den andra kommer med sitt ben och bara lägger upp den i knät. Jag sitter gärna där mittemellan och just då bara njuter jag.

För jag har så mycket kvar att ge!
Jag har så mycket gos kvar. Som jag inte vet var jag ska göra av riktigt.


För några år sedan pratade vi om att skaffa ett barn till. När jag kände att dessa känslor var på väg. Har full förståelse för de par som skaffar en liten sladdis.

Då sa maken till slut:
"Skulle vara mysigt. Men när det lilla barnet är tio år är de andra två 18 o 20. Och vill du stå på kanten av en fotbollsplan eller i ett ridhus i tio år till? Det är ju då vi har vår tid."

Jag höll med. Totally! Ingen tvekan.
Men iallafall.


Känner nån av er igen sig i mina tankar? Nån som känner som jag? Eller är jag helt ensam.....




2 kommentarer:

  1. Åh, jag känner igen mig i allt!! Blir också så lycklig när de stora söker gos och närhet. På så sätt är det skönt med vår lillprins, så jag får fortfarande varma kramar och mycket gos! ILY

    SvaraRadera
  2. Åh jag känner igen mig jag också. Vår äldsta tar studenten till våren och jag både glad över att han är vuxen, men samtidigt saknar jag när han kröp upp i famnen som när han var liten... Så jag försöker "tanka" varje gång jag får gos av honom. Snart kanske han inte bor hemma länge.
    /Åsa C

    SvaraRadera