Oh, my god! Adressändringen är inskickad.

Jag försöker leva under devisen att inte oroa mig för saker jag inte påverka. Att oroa mig för saker som kanske aldrig kommer att infalla är ju ett otroligt slöseri med både  min tid o min energi.
Tänk så mycket jag skulle gå miste om, om jag gick omkring och var orolig. Eller trodde att det värsta hela tiden kommer att hända.

För mig och mitt liv känns det skönt att kunna ta dagen som den kommer och slippa känna oro. Över det som kanske händer. Eller aldrig ens kommer att hända.

Det funkar inte riktigt alla gånger, men jag försöker.

Som nu när jag fick den härliga nyheten när vi angör Tallinns hamn morgonen den 16 augusti. Då skulle maken bli hämtad av sin personal som ville ta honom direkt till kontoret för att sedan samma eftermiddag åka med bil till Riga, Lettland. Nu avsade maken sig det förstnämnda och följer med oss andra hem till vårt nya hus.
Men hans bilresa till Riga  på eftermiddagen och övernattningen där blir av.
Så vi blir bara tre som sover vår första natt i vårt nya hus.
Har naturligtvis tänkt en del på det här. Min älskade mamma erbjöd sig att ta några dagar extra semester för att kunna vara behjälplig.
Efter att ha snackat med mig själv fram o tillbaka har jag kommit fram till följande - Jag är oerhört tacksam för mammas erbjudande. Guldvärt verkligen. Men jag känner att det här är vår grej. Jag tror att det kan vara mysigt för mig o grabbarna att strosa runt i huset själva. Bara vi. Ska bara ringa och säga det till mamsen.
Så ska jag oroa mig? ( Ja, inte för att ringa till mamsen alltså.... )Vad kan hända?

Jag går in i hela den här situationen helt förutsättningslöst. Det blir som det blir. Det blir som jag gör det till.
Och skulle vi inte hitta till affären första dagen är det inte hela världen. Skulle vi åka fel i korsningen är det ju bara att vända. (När jag väl har insett att vi faktiskt har åkt fel.)  Och skulle vi inte somna där första natten i våra nya sängar så får vi ligga o snacka istället.
Och om maken kan somna eller inte i hans hotelsäng i Riga första natten tänker jag inte heller oroa mig för.

I fredags eftermiddag kom några tjejer till vårt "Smultronställe" för att fira min stundande födelsedag.
Och då kände jag en viss oro. Innan. Helt onödigt. Vad skulle det hjälpa egentligen?
Men jag ville så gärna att de skulle få en trevlig afton.

10 tjejer från olika faser i mitt snart 40-åriga liv.
Från tiden som tonåring och blandade häxblandningar, och ung kvinna i Täby. Vi som provade det mesta tillsammans. Från tiden då jag blev gudmor till en underbar tjej som i september fyller 20.

Från tiden då vi flyttade hemifrån och typ bara kokade makaroner, och kom hem sent på nätterna. Eller gick direkt till jobbet.

Från tiden då jag jobbade som assistent och tillbringade sommaren med att vara på Öland och dricka martini. Förresten, det gjorde vi i Lysekil oxå. Då jag lärde mig att segling inte var min grej.

Från tiden då jag började jobba i Hogstad, Mjölby, och fick min första arbetskamrat i Östergötland. Och fick lära mig att det inte fanns nån kö på E4:an utanför Mjölby. Och att släppa ut korna på grönbete på vårarna verkligen är en happening och inte nåt jag bara kunde läsa om i tidningen.

 Från tiden som förstagångsmamma och allt med bebisar var nytt. Men vi fick stöttning och hjälp av varandra. Då jag lärde mig att "att bara finnas" är en enorm känsla av lycka o tillfredsställelse.

Från tiden som nyinlyttad i villaområdet och fick en te-drickarkompis, och mer än så.

Från tiden som "mogen" tvåbarns mamma och fick lära mig att ta vara på egen tid. Hur viktigt det är att faktiskt lyssna på mig själv.

 Från tiden som är nu och bara kunna springa över när det behövs. Och när som helst kunna mysa på en kopp kaffe o rose'vin tillsammans. I måttliga mängder.

Men som fortfarande inte gillar att laga mat eller baka. Och inte ens ägde en tårtspade.

En salig blandning av härliga kvinnor. Som är väldigt olika. Som betyder väldigt mycket. För mig. Alltid.



Nu är det söndagkväll och vi har packat upp efter semestern. Bara för att börja packa ner igen.
Den här veckan kan nog bli en smula rörig. Med röda och gröna post-it lappar uppsatta både här o där.

Nu är jag trött, är jag. Nu ska jag lägga mig, ska jag.
:)