Charmen med att vara utlänning

Efter ett och ett halvt år i detta land och i denna stad är jag van vid att saker och ting tar lite längre tid. Livet flyter inte riktigt lika smidigt som i Sverige. Ingen regel utan undantag. Självklart finns saker som går fortare också.
Det jag egentligen menar är nog att när man inte har språket så blir det mesta ganska så tungrott.
MIn engelska är ok. Jag kan ta mig fram. Om det finns mottagare som kan förstå, vill säga. Och om det finns folk som kan berätta och förklara för mig så jag förstår.

Väntrum en torsdag morgon, klockan 08.26.

När man är i behov av vård känns det  extra tryggt om man kan göra sig förstådd eller få den andra att förstå. När det inte funkar känner man sig så utlämnad. För att överleva behöver man vara stark. Man måste hitta andra läsningar. Man måste klara sig själv. 

Jag är just nu inne i denna snurr av läkare, papper som ska till andra adresser ( som jag måste ta dit själv, som jag inte ens har fått en adress till), papper som ska till fysioteapeuter, kvitton hit och dit. Lilla Vit åker kors och tvärs över hela Tallinn. Och jag har egentligen inte ens en aning om vad det är för kort jag är på jakt efter. För det har jag inte förstått ännu. 

Att vara utlänning är en utmaning. Att vara utlänning betyder att jag inte kan koderna riktigt. Att vara utlänning betyder att kassörskorna suckar när jag ber om hjälp. Att vara utlänning betyder att jag själv måste skriva mitt namn ist för att bokstavera för handläggare. Att vara utlänning betyder att jag behöver vara stark. Att vara utlänning betyder att jag umgås mest med andra utlänningar.

Att vara utlänning betyder att jag får en större förståelse för hur andra utlänningar har det. Livet som utlänning lär mig otroligt mycket. Både om mig själv och om hur folk runt omkring beter sig.

En lärdom som inte går att mäta med nåt annat.

Efter ett och ett halvt år åkandes runt i stan har jag dock lärt mig att hitta skapligt bra.

Genvägar, bakvägar och enkelriktade vägar.

Solen skiner över stan.