Som nybliven förälder fick inte jag nån manual eller bruksanvisning när Adam såg dagens ljus för snart 18 år sedan. Han drogs ut med hjälp av sugklocka och några sekunder senare sprang läkaren och maken hastigt ut genom rummet.
Och där blev jag kvar. Liggandes i sängen. Och undrade vad som precis just hände.
Efter en stund kom de tillbaka och den nya varelsen lades på mitt bröst.
Hallå, vad skulle jag göra nu? Och hur?
Under alla dessa miljoner år som mamma (ibland känns det så, för har jag verkligen haft ett liv innan?), har jag tagit oerhört många tokiga beslut.
Jag har gjort så mycket fel och det finns så mycket jag skulle vilja ha ogjort.
Men det är ju verkligen ingen ide att lägga skuld på mig själv, för jag har självklart gjort allt jag har kunnat. I varje sekund, i varje andetag har jag alltid gjort det jag just då trodde och tyckte var bäst. Med olika resultat. Så klart. Men just där och då besluten togs kunde jag inget annat.
Minns särskilt några speciella situationer när killarna var små.
När min frustration tog överhanden och jag plötsligt låg på samma nivå som mina söner.
En morgon vid frukostbordet tex.
Adam var väl fem och Calle då tre. Eller så var de fyra och två.
Vi satt där som vilken morgon som helst. Säkert lite stressade och hade tider att passa.
Plötsligt började en av dem att rapa med limpan i munnen.
Och det kom rap efter rap. Och den andra hakade på. Raparna ändrade hastigt karaktär och det yttrades i låtsasrapar. Högre och högre och skratten ekade mellan tuggorna.
Jag sa till dem att sluta.
Inget hände.
Jag sa till dem att sluta en gång till.
Inget hände. den gången heller. Förutom att raparna ökade i intensitet.
Jag blev frustrerad.
Sa till dem båda två att den som rapar nästa gång får sätta sig med frukosten ute på altanen. Och eftersom det här var en tidig vårdag så fanns det inga utemöbler ute. Endast en trätrall.
Det tog inte särkilt lång tid.
Självklart kom det en rap till.
Från storebror.
Jaha. Vad skulle jag göra då?
Ett snabbt beslut taget på en hundradels sekund. Jag sa inte ett ljud.
Tog bara hans saker. Öppnade altandörren. La tallrik, glas och smörgås på utetrallen. Hämtade sonen och bar ut honom till samma ställe.
Han stannade kvar av ren chock, tror jag.
Ingen av dem sa ett endaste litet pip.
Ingen av dem rapade nåt mer.
Båda två åt upp sin frukost.
När vi kom till förskolan kände jag mig tvungen att berätta vad som hade hänt under våran morgon hemma. Jag visste ju med egen erfarenhet att barn på förskolan berättar mycket roligt för sina pedagoger.
Och om min son hade sagt på sin förskola att han hade varit tvungen att äta sin frukost på en tom altan alldeles ensam hade säkert en orosanmälan inte varit långt bort, om de inte hade fått hela berättelsen klart för sig.
Inte världsbra gjort av en stressad småbarnsmamma, jag vet.
Men i det stora hela så stod jag iallafall för det jag hade sagt.
Och det var ju bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar