Att vara arg

Självklart har man rätt att vara arg lite då och då. Det vore väl kanske inte mänskligt om inte ilskan slog till ibland. Hårt och brutalt.
Men bara för att man är arg rättfärdigar inte det att man faktiskt får bete sig hur som helst.

Mår man bättre av att vara arg?
Jag undrar det. Faktiskt.
Jag undrar också varför jag så väldigt sällan blir riktigt arg.

Är jag rädd?

 I så fall för vad? Är jag kanske rädd för att i min ilska skrika och gorma och kanske mitt i infernot såra nån annan kanske? Är jag rädd för att om jag blir arg så kanske jag själv inte längre är värd att älskas?
Eller är jag rädd för mig själv? För att när jag är arg kanske jag inte riktigt har full kontroll över mig själv o mina handlingar? Eller är jag rädd för att själv bli sårad?

Jag vet inte.

Och hur ofta är det sunt att vara arg?
För vems skull skulle jag vara arg egentligen? För min skull?
Vad skulle jag vilja med min ilska?
Är det nåt hos mig själv som gör att det just där och då blixtrar till?
Eller skulle det vara för att få alla i närheten att förstå att jag menar allvar?

Jag tänker lite som så att om det är nåt som jag går omkring och stör mig på, ett beteende som jag faktiskt inte gillar, en situation som uppstår som jag inte har kontroll över, jag hamnar i en situation där jag känner att det egentligen bara bubblar inom mig, självklart reagerar jag då. Men det är helt upp till mig själv hur jag väljer att agera.  Det är helt mitt eget ansvar att hitta kanaler för mig att använda.

Vad väljer jag?

Väljer jag att göra det till ett problem?
Vems är egentligen problemet?
Finns det ett problem?
För vem isåfall?

Och om jag då väljer att gå på med hull och hår och med både irritation och/eller ilska, betyder ju det helt enkelt att det är jag själv som plötsligt gör saker och ting till ett problem.  Innan var det inte ens ett problem. Inte för nån annan än för mig själv. Och det är alltså jag själv som har gjort händelsen till ett problem med mitt eget sätt att vara, med mitt eget beteende.
Inte händelsen som från början gjorde att jag blev arg. Utan jag själv. Det är alltså jag som har det problemskapande beteendet. Hänger ni med?

Tyvärr är det alltför lätt att skylla på nån annan.

Och för att undvika vara den med det  problemskapande beteendet, hur gör man?  Att hitta nya sätt? Nya vägar att gå på? Nå nya kanaler? Hitta nya verktyg? 

Inte vidare värst lätt. Det tar mycket energi. Och kraft. Och tålamod. Samt en hel del med insikt om sig själv och sina egna  styrkor och svagheter.

Jag vet.

Men vad vet jag? Egentligen?

Jag borde nog bli arg oftare.
Jag kanske mår bättre av det.
Eller gör jag det?

Hur gör du?