Brygga, Zlatanflaggor och EM guld och en massa kärlek!

I måndags åkte maken, Calle och min bror Loftahammar - Stockholm tur och retur. 

Med sig från loftahammar hade de ett gigantiskt bilsläp som åkte tomt på vägen upp. Och på vägen tillbaka var det fullastat med bryggdelar på knappt ett ton. 

Hela ekipaget var så enormt tungt att maken med sitt B-körkort inte hade tillåtelse att köra det själv. 

Och som av en händelse var min bror med familj här och som av ytterligare en händelse så älskar min bror att köra bil och har ett utökat körkort för tungt släp. 

Han ställde upp som chaufför. 

Jag och celeste lovade att hjälpa till att bära ner delarna i havet när de kom fram. För vi åt massor av mat och var stora och starka.  

Vi lyckades till slut få ner alla delar i vattnet. Tack vare mest celestes och min hjälp tror jag. Bryggdelarna har sedan dess fått bida sin tid en smula och ligger nu och guppar på ett sk väntställe för att i morgon bli dragna över viken till sitt rätta hem. 

Igår åt jag frulle utomhus för första gången den här sommaren. 

Efter frulle tog vi på oss våra flytvästar. 

Och med ett hjärta som slog en aning hårdare än vanligt skulle brorsan ge sig ut på skidor efter båten. 

Medan andra kollade efter småfisk under grannens brygga. 

"Faster, får jag ta med mig Zlatan- flaggorna hem?" frågade Victor.  Han säger inte Sverige flaggan. Han säger Zlatan flaggan. Fast han har föräldrar som inte har en endaste aning som att Sverige spelade EM final igårkväll, pga totalt ointresse helt enkelt. 

Ett starkt varumärke kan man säga. 

Annars vann ju Sveriges U21 landslag just EM igår och skrev in sig i historieböckerna. Vilken grej. 

Och så fick jag se den här bilden igår. Min store son i Jämtlandsfjällen på eget äventyr den här veckan. Han har det bra han med vilket värmer ett mammahjärta alldeles särskilt. 

Nu har hela familjen Ring tagit sin husvagn och dragit vidare på sin semester. Eftersom vi inte ses sådär himla ofta då de bor i Blekinge, är det så otroligt roligt att ses de gånger vi gör det.

Som vanligt gråter jag en liten skvätt när jag ser hur deras bil rullar nerför grusvägen. 

Och så tittar jag ner på bordet. Ett litet äppelskrutt  som nån av barnen just ätit på har lämnats där. 

Och så gråter jag en skvätt till. Av lycka för att ha fått rå om dem i nästan en hel vecka. Av sorg för att vi ses så sällan. 

Men mest av allt av lycka. För att få vara en del av deras liv känns så väldigt stort! 

Jag älskar er!