Smekmånaden är över

Nu är det måndag. Igen.
Och vi har bott här i så många veckor att jag har glömt hur många det är.

Hade det gällt en liten nyfödd bebis hade jag vetat exakt på minuten hur många veckor det gällde.
Men nu handlar det inte om det.

Nu börjar jag se hur mitt nya liv kommer att se ut.
Nu börjar killarna se hur deras nya liv kommer att se ut.
Maken vet jag inte om han har börjat inse hur hans liv kommer att se ut.

Vardagen kommer ikapp även här.
Med skola, handling och planering av mat.
Logistik på hög nivå att få dagarna att gå så smididgt som möjligt.

Från att ha ganska lugna förmiddagar, kör racet igång i hundra knop på eftermiddagen.
Matsäck ska vara klar, fotbollsväskorna ska vara klara för avfärd ( den packar de själva på morronen), middagen planerad innan jag kan åka till skolan för att hämta barn.
Väl när killar är i bilen ska mellis ätas upp och den av killarna som ska träna byter om i bilen.
Den som inte ska träna gör sin läxa i bilen

Lämnar på träningen för att köra hem. Lämnar av ett barn för att åka och hämta det barnet som tränat klart. Vi hade kunnat vara kvar på parkerningen under träning eller åka till nåt shoppingcenter i närheten under träningen, men det har ingen liksom lust till. Blir tröttsamt i längden. Så taxin rullar på.
Lilla Vit har nog aldrig gjort så många mil på en månad som denna!

Väl hemma är klockan 18.30 och det är dags för middag. Läxläsning för den som tränat. Om Anders hinner hämtar han den som tränat och då finns lite mer utrymme för middag.

Och detta är nåt jag behöver jobba med. För egentligen har jag min enegri tidigt på dagarna. I livet innan Tallinn var jag på alerten på dagarna. Mina krafter brukade ta slut på eftermiddagen/kvällen.

Och nu är det precis tvärtom.

Imorgon har jag en 12-åring att fira!
Tänk att vår minsta fyller 12.