1 år och 11 månader

15 augusti - 15 september.

En månad.

För ett halvår sedan hade vi just tagit beslutet att flytta.
Vi hade varit i Tallinn och kollat runt lite i snöslasket.
Mina fördomar om en grå gammal trist öststat fick ge med sig.

Och nu sitter vi här.

Månaden har verkligen flygit fram. Otroligt mycket har hänt.
Det känns som om att vi har varit här mycket längre än 30 dagar.
Hur mycket kan man hinna med på en månad?

Första veckan i vår nya hemstad var kämpigast för min egen del. Rent känslomässigt var det en vecka som jag inte vill ha tillbaka.
Tårarna började rinna både nu o då. Ibland helt utan anledning. Det räckte med att maken ringde från jobbet och jag hörde hans röst. Fast dagen i övrigt kanske hade varit ok.
Jag ville vara stark för killarnas skull. Men de fick se mamma lite ledsen iallafall.
Efter en sådan upplevelse blir man kanske lite starkare.
Jag har redan varit ute på utflykter, ätit luncher, tagit fikor med andra mammor. Det låter som ett otroligt slappt liv hör jag när jag läser det jag skriver, men jag måste aktivt söka mig ut för att få det sociala. Det är inget som kommer gratis, utan kostar på med kraft och energi.
Mitt stora jobb börjar när jag har hämtat barnen i skolan. Att finnas till vid deras läxläsning är en ynnest som jag får kämpa hårt med. Vi översätter mening för mening från engelska till svenska. Plus att det ska köras till o från träningar för båda killarna. Och avstånden är inte som i Ljungsbro. Inte mängden bilar o trafik heller.

Killarna har tagit denna omställning otroligt bra.
Självklart har de oxå haft sina "ups and downs". Konstigt vore det annars.
De kämpar med sina uppgifter i skolan på ett fantastiskt sätt mellan 08.40 - 15.30. Sedan alla läxor som ska göras.
Samt att de redan har spelat in sig i sina respektive fotbollslag i FC Flora.
Jag tycker våra killar har varit, och är fortfarande enormt modiga. Känslan av att de har varandra att ty sig till är en lycka som är obetalbar.

Maken har nu kunnat släppa jobbet i Sverige och koncentrerar sig endast på sin uppgift här i Estland. Han är otroligt modig han med, måste jag poängtera. Att ta sig an en arbetsuppgift som denna på sitt andraspråk i ett helt nytt land är tufft gjort.

Allt detta tillsammans gör att vi är fyra själar som är ganska trötta när kvällen kommer. Av olika anledningar.
Vi somnar skapligt fort hela familjen och sover sedan hela natten som små grisar.

Ibland får jag sitta på sängkanten och killa ryggen, eller bara hålla handen på kvällskvisten när det är dags att somna. Det ger även mig massor av närhet och styrka.


Vi finns för varandra och vi gör detta tillsammans!