Då var då och nu är nu.

De finns överallt.
De söta små barnen i 2,3,4 års åldern.

När jag ser dem på gatorna med sina stolta mammor kan jag inte låta bli att tänka på att även dessa små ljuvliga varelser kommer att bli tonåringar en vacker dag.
Samtidigt tänker jag när jag ser deras unga, pigga mödrar, att det som de oroar sig för just nu absolut inte är i närheten av den oro som kommer som tonårs förälder.

I know.
För jag har varit småbarns förälder. Och jag är numera tonårsförälder.
Och jag vet den milsvidda skillnaden.
Samtidigt som det är så viktigt att veta att alla lever vi här och nu. Och när man är småbarnsförälder vet man inget annat än att man bara är skitttött för att man inte får sova ordentligt. Att fröken på dagis blir irriterad om inte barnet har extra kläder i lådan. Att barnet lite då och då får prickar som man oroar sig över. Att barnet kräks och mår dåligt ibland. Får barnet i sig tillräckligt med mat?

Som tonårsmamma får man inte heller sina timmars sömn. Då är man livrädd när ungen inte finns hemma på kvällen eller natten och undrar om andra ungdomar är snälla mot just min unge.
Då ligger man vaken och är stand by vilken tid på dygnet som helst.

Som tonårsmamma vet man att prickar kan dyka upp helt utan anledning. För att sedan spårlöst försvinna.
Som tonårsmamma har man lärt sig att ungdomen överlever utan både jacka, mössa och vantar under vintern. Eller en extra tröja i väskan om det blir extra kallt.
Som tomårsmamma vet man att barnet äter om det blir hungrigt.

Som tonårsmamma få man höra att man inte fattar nånting. Att man är trög och långsam. Man får lära sig Att dörrar smälls igen med en smäll efter en meningsskiljaktighet.
Som tonårsmamma får man lära sig att bli ifrågasatt. Angående varsin helst.
När som helst.
Som tonårsmamma är man den som får veta allt sist. Alla andra vet redan när nyheten når mig. Jag kanske inte ens får veta.

Samtidigt är det en sån enorm ynnest att få vara den personen som finns mitt barn närmast. Få vara den som barnet känner sig så trygg med att den vågar ifrågasätta och stånga sitt huvud mot.

Det är då det gäller. Att kunna vara den sarg som ungdomen så väl behöver. Våga vara den vuxna som sätter gränserna.
Som faktiskt står kvar när det stormar som värst. För det gör det. Det kan storma ordentligt.
Då är det bara Att vara den som förstår att ilskan inte är riktad personligen. Att vara den som förstår att det är en del i frigörelseprocessen och en del på ungdomens väg till att bli en självständig individ. Hen håller helt enkelt på att öva sig på att klara sig själv.

Men det är fan inte lätt.
Vare sig att vara tonåring eller förälder.