Starkaste intrycket idag

Vi i PTA har olika uppdrag i skolan.
Sammanlagt ganska många sådana egentligen om jag ska vara helt ärlig.
Allt från att fixa "Welcome back Coffe" för alla föräldrar i klassen och mentorn där vi ska få en chans att träffas och pratas vid, till olika events såsom Halloween party, Beachparty, Teachers Day osv.
Samt att fixa skolfotograferingen.
Jag är med i ansvarsgruppen i just detta projekt. Har hjälpt till att få hela detta att gå ihop. De är inte världsenkelt faktiskt när man är en grupp som från början har bestämt vem som ska göra vad och så blir det missförstånd iallafall. Men vi gör alla vårt bästa är bra att tänka ibland.

Idag behövdes jag nästan hela dagen när själva fotograferingen skulle ske.
Mitt uppdrag var att få barn och ungdomar på plats i tid och att de var rena i ansiktet och sånt viktigt.

Under förmiddagen var preeschool en av grupperna som skulle fotas först. Vi pratar alltså 3-4 åringar.

Och då fanns det en liten flicka som var så ledsen. Hon grät så där tyst. Så hon knappt syntes. Hon försökte smyga ut ur rummet men varje gång stod jag eller Therese i vägen för hennes flykt. Tårarna rann på hennes kinder och varje gång blixten flaschade för hennes kompisar blev det liksom ön värre.
Då kom vi på att hon har ju en brorsa i skolan. Som går i grade 9. I min sons klass. Jag vet alltså vem han är och sprang uppför trappan för att be honom om lite assistans. Han är en kille som umgås med min kille varje dag i skolan men mig har han vägrat att kolla i ögonen. Han tittar alltid bort när jag har försökt få kontakt.

Han blev uttagen från sitt klassrum och ville väldigt gärna hjälpa till. Och han såg så glad ut! Han log med hela ansiktet och tittade mig inte i ögonen.

När vi kom ner för trappan satt Therese med lillasyster i knät. Och när hon vände sig om såg de varandra. Att se denna flickas glädje över att få se sin brorsa komma nerför trappan var så underbart. Så äkta.
Hon släppte genast taget om Thereses hals och sprang till sin bror. Som tog emot med öppna armar.
Och sen att få se hur denna stora, coola 15 åring tog sig an sin lillasyster på ett sånt sätt som var helt fantastiskt gjorde hela min dag. Det var så mycket kärlek i den gesten. Så starkt.

När hennes foto var klart gick han upp till engelska lektionen igen. På vägen var han tvungen att passera mig där jag stod.
Jag tänkte nu eller aldrig!

Plötsligt hade jag slängt upp min hand och så hörde jag mig själv säga:
"Well done! Hi five!"

Han tittade mig i ögonen och log, slängde upp sin höger hand och klatschade tillbaka.

Mission completed.