Satte just på tv:n. "Efter tio" med Malou på fyran. Jag kom just in när Malou pratade med mamma Sävstam och hennes son som förlorade sin make och lillasyster i tsunamin 2004.
Mamma Sävstam kom ut med en bok som heter "När livet stannar" efter sina upplevelser. Jag har läst den. En otroligt stark bok.
Livet innehåller verkligen både toppar och dalar. I allas liv händer det saker som både är trevliga, roliga, tråkiga, läskiga eller obehagliga. Ingen människa i hela världen kan gå igenom livet och säga att allt är bra. Hela tiden. Då tror jag man ljuger. Antingen för sig själv eller för andra.
Det viktigaste budskapet som dessa två människor hade, både mamma Sävstam och sonen, var att våga se sanningen. För att klara av de situationer som uppstår i livet och för att kunna komma ut ur en eventuell kris måste man våga se sanningen.
Man måste våga prata om det som känns lite jobbigt. Man måste ta det där samtalet som kanske skulle skava en smula. Man måste se med öppna ögon vad som händer och även kunna titta bakåt och se vad som har hänt tidigare. För att kanske komma vidare. För att må bättre.
Man måste våga prata om det som man är rädd för. Att inte sopa under mattan för att det känns alldeles för känsligt och jobbigt. Eller för att man är rädd för svaret man eventuellt skulle komma att få av den som lyssnar.
Eller för att man är rädd för reaktionen hos den man pratar med. Men hur den reagerar är dens ansvar. Det är inte ditt. Du är bara ansvarig för ditt liv.
Tårar är inte farliga. Varken dina eller mina.
Våga se.Våga prata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar