Vuxen på riktigt

Att vara förälder är inte alltid så himla lätt. De små varelserna kommer till världen helt utan manual eller bruksanvisning.
Efter ett par dagar i sin nya familj ska bebisen helt enkelt bara följa med hem. Som en del i föräldrarnas nya liv.

Vad som sen händer där hemma mellan husets fyra väggar är enbart den lilla familjens egna angelägenhet. En mamma och en pappa ( oftast ) ska med sina ryggsäckar från sin egen barndom nu föra sina värderingar vidare i en fin och lagom blandning från båda två till det lilla barnet.
En tuff uppgift som absolut ingen annan har med att göra så länge inte det lilla barnet far illa.

Sedan gör alla familjer vad de anser vara bäst.

I vår familj har vi jobbat ganska konsekvent med att vara just konsekventa.
Det har varit en grej som varit viktig för just oss. Vi har i situationer som uppstått med frustration och ilska som reslutat, ändå försökt låtit bli att hota eller skrämma våra barn med sånt som vi aldrig ens skulle kunna genomföra i vilket fall som helst. Och jag har varit fast besluten om att det måste vara bra mycket lättare att börja ta konflikter med barnen när de är små, än att börja göra det när de är 14-15.

Jag har inte tänkt så mycket på det här egentligen, förrän Calle sa för nån månad sen:

"Jag är så glad att du har varit så konsekvent mamma, jag har alltid vetat var jag har haft dig. Du har alltid menat det du har sagt och jag kan alltid lita på det du säger. Tack för att du är min mamma!"

Jag  blev helt tagen på sängen över vad han egentligen sa. Jag var tvungen att stanna upp mitt i det jag gjorde just då och bara känna efter. Och då kom jag på det. En milstolpe passerad i mitt liv faktiskt. Det jag har jobbat med under hans alla 15 år på jorden hade nått fram. Plötsligt kände jag mig faktiskt vuxen på riktigt.

Det tog bara 17 år efter det att jag  blev mamma.