Jag vet varför jag är här

Klockan är snart halv åtta på morgonen.
Jag parkerar bilen och kliver ur med matlådan i ena handen och vantarna i den andra.
Redan utanför grinden möter jag en pappa med sin son på axlarna. Sonen skiner upp som en sol och vinkar glatt. Jag vinkar glatt tillbaka och vi gör sällskap in genom ytterdörren med varsitt leende på läpparna.

Innanför dörren tar pappan av sin sons kläder. Jag går in i vårt omklädningsrum. Medan jag tar av mig min jacka pratar jag med pappan och hans 3-åring. De har sovit gott och de är redo för en ny dag. Pappan på sitt jobb och hans son hos mig, på förskolan.

När kläder är avtagna springer son och pappa in för att säga hej då på 3-åringens specialställe. Jag stannar kvar i tamburen och tar emot nästa barn som kliver in genom dörren med sin mamma. En 5-åring som fortfarande har sömmen kvar i ögonen. Sakta tar hon av sig sin overall. Ställer skorna på hyllan. Hon visar mig sin nya klänning. En fin klänning med Frost som motiv. Oj, så stolt hon är. Och hon vill så gärna att jag ser den. Jag berömmer den och säger hur fin jag tycker att den är. Hon hoppar upp i vår fönstersoffa och vinkar till sin mamma. Mamman blinkar med helljusen och åker mot sitt jobb. Sen går vi in på avdelningen tillsammans. Möter pappan som just sagt hej då till sin son där inne.

Där inne har andra barn redan kommit. Några har just avslutat sin frukost tillsammans med min kollega och är på väg till toaletten för att tvätta av sig sina yoghurtmunar. De ser mig på vägen mot toan. De stannar upp och utbrister glatt "hej Ingela, jag kom hit före dig idag!!". Jag svarar "ja det gjorde du verkligen! Undrar vem som kommer först i morgon?".

Ytterdörren öppnas igen och ett syskonpar dyker upp. Pappan är lite stressad för det har strulat en smula med bilen under morgonen. Han är sen och vi hjälps åt med att ta av barnen sina kläder. En snabb puss och kram och en vink från vår fönstersoffa.
Lillebror känner av sin pappas stress och blir plötsligt lite ledsen. Jag tar upp honom i min famn och vi går in på avdelningen. Frukostbarnen har börjat leka. Min kollega tar disken i köket. Storasyster har redan hittat sin kompis och är i full fart i sin lek.

Vi sätter oss i soffan. En bok kommer fram. Lillebror som nyss var en smula ledsen börjar andas lite lugnare och hjälper snart till att berätta med ett leende vad boken handlar om.
Fler och fler barn anländer.
En femåring har väldigt svårt att säga hej då till sin pappa den här morgonen. Jag ser hur både pappan och hans dotter får kämpa. Jag går ut i tamburen. Min känsla säger mig att de inte riktigt är klara för avsked ännu. Jag frågar pappan om de vill ha ännu mer tid för sig själva innan det är dags. "Säg till när ni känner er redo så kommer jag tillbaka", säger jag. Pappan nickar som svar.

Jag går in på avdelningen igen. Hjälper två tjejer att ta fram barbielådan.
Pappan kommer in med sin dotter från tamburen. Vi får ögonkontakt och jag förstår att det är dags.
Dottern har svårt att släppa taget om sin pappa. Till slut uppkommer en millisekund av en chans och jag tar den. Pappan lämnar av sin dotter i min famn och hon är hos mig. Vi sätter oss i soffan. Jag tar fram en bok som jag redan vet är hennes älsklingsbok. Det är en bok med sånger i. Jag som inte kan sjunga börjar sjunga. Sida upp och sida ner. Jag känner hur flickan bredvid mig börjar att slappna av. Muskel för muskel. Till slut sitter vi där tillsammans och sjunger. Det tystnar runt omkring oss och det lockar till sig fler barn.

Flickan är lugn nu. Jag skickar ett sms till pappan och berättar att läget är lugnt.
Han skickar snabbt tillbaka ett svar och tackar så mycket för återkopplingen.

Vid halv nio dyker sju barn upp samtidigt. Jag går ut i tamburen och tar emot både barn och föräldrar. 

Alla är de lika välkomna och jag försöker ge lika mycket av min uppmärksamhet till var och en. Jag vill verkligen se varenda barn. Jag vill verkligen visa att jag är glad över att just det enskilda barnet har kommit just idag.  Och inte minst deras föräldrar. De behöver också känna att jag har sett både dem och deras älskade barn. En förälder berättar att det nu finns extrakläder i lådan och lämnar tillbaka ett par lånebyxor. "Ja vad bra, han fick ju låna ett par byxor igår. Olyckor händer så lätt!"   En annan kommer med ett paket nya blöjor. "Perfekt. Nu klarar vi en vecka till".  En mamma vill tala om att hon kanske hämtar lite tidigare idag. För de ska till Leos Lekland. "Åh vad mysigt för er". En pappa berättar samtidigt att han har köpt nya galonisar och hänger de på kroken. "Vad bra! Låna gärna vår märkpenna så vi kan se att de tillhör er". Tänder har tappats under natten och tandfen har varit på besök. Nån har ätit lite dåligt med frukost och har med sig sin egen smörgås. 

En efter en säger de hej då och smiter in till de andra. 

Jag tar den siste av de sju barnen i handen och går in. Samtidigt som jag försöker att minnas all information som jag har fått ute i tamburen. 

Snart är hela barngruppen på plats. Ännu en kollega har kommit.

Frukten kommer fram. Barnen vet automatiskt att det är dags för samling på mattan. Utan att vi behöver säga nåt så sitter alla barn på mattan inom några minuter.

Jag står en bit ifrån. Bara tittar. Bara tittar på det som händer. Bara tittar på alla små varelser som tar sin självklara plats där på mattan. 

Och jag vet precis varför jag har valt det här yrket. 

Glädjen. Tacksamheten. Innerligheten. Ärligheten. Lärdomarna jag får. Lärdomarna de ger mig. Glittret i ögonen. Värmen. Alla funderingar som blommar. 

Viljan som finns hos dem att vilja lära mer. 

Och jag har äran att få vara en del i deras liv.