Där är vi nu

I fredags vinkade vi av vår yngre son för sitt äventyr i Italien.
Och i går morse var det dags att vinka av den äldre sonen för sin resa mot Bydalen utanför Östersund.
Båda två har ett finfint sportlov framför sig.

Efter avvinkning och frulle igår, så drog jag och maken mot stugan.

Klyvning av ved stod på agendan. Och som vi klöv. Jösses vad det gick. Och vilka krafter man besitter visade det sig. Även om det från början var en aning svårt att få fram mina muskliga styrkor så kom det till slut. 

Veden värmer flera gånger som man brukar säga. Hade sån fart md yxan att maken utbrast: 

"Klyv inte all ved Ingela, jag behöver ha nåt att göra i morgonbitti när jag vaknar tidigt och du sover". Han som hela tiden behöver ha nåt att göra planerade sin söndagsmorgon. 

Att klyva ved gör att hela kroppen får jobba. Rätt hårt dessutom och det känns idag kan jag säga. 

Rose och raggsockor är alltid rätt

Sen. 

Välförtjänt vila. Så otroligt gött. Skyminnen la sig över Sandvik. 

Och precis där och då fick vi meddelande om att sonen den yngre hade kommit fram lugnt och fint till sitt hotel i Italien och bara några minuter senare kom ett meddelande om att sonen den äldre var framme på sitt resmål. Lugnt på alla fronter alltså. Sånt är skönt för ett mammahjärta.

Vi trollade fram en skaldjurstallrik. Och oj så himla gott. Vilket mys det blev.

Isen har lagt sig i viken. Vackert så det bedövar nästan. Lugnet. Ron.

Han till höger är våran

En bild lånad av familjen som Calle åker med. De verkar ha det bra där på 2500 meters höjd. Jag tror inte att han tänker lika mycket på mig som jag tänker på honom. Så att säga. Och så ska det ju vara när man är 16. 

Avslutade den här helgen på landet med ett dopp i poolen som äntligen hade hunnit bli varm.

Livet.