Lite i taget.
Ibland så svårt. Ibland så lätt.
Jag tänker på de första stapplande stegen i livet. De där första stegen på vingliga ben, när armarna står rakt ut och ögonen glittrande som på en stjärnklar himmel. Vilken frihet för ungarna. Att kunna lämna mamma och pappa där ute i köket. För att på egen hand sakta men säkert våga utforska rummet intill. Och tänk den skräckblandade förtjusningen hos oss, föräldrarna. Att faktiskt våga låta de försöka. Vad läskigt det var. De kunde ju göra sig illa gudbevars.Och stoltheten.
Jag tänker på tiden då det var dags för inskolning på förskolan. Den var nog minst lika viktig för mig som mamma, som den var för killarna. Att sakta men säkert våga släppa taget. Lita på andra. Få information om hur dagen hade varit från förskollärarna. Hade de haft roligt? Hade de lekt? Med vilka? Hade de varit i några konflikter? Hur löstes dessa? Jösses, vilken lärdom.
Jag tänker på när de började i skolan. Förskoleklass. Åka skolbuss på morgonen. De skulle efter skolan ta sig på egen hand till fritids. På det sättet var det ingen som helst kontakt med undervisande lärare på hela dagen. Kontakt endast via utvecklingssamtalen var normen. Märklig känsla. Nya kompisrelationer. För de som var förskolekompisar hamnade i andra klasser. Klippning av navelsträngen en gång till.
Och sen har det bara fortsatt. Ett steg i taget. Ibland flera steg i taget. När de där "flera stegen" har varit snabba och verkligen hoppat fram har det känts som om jag inte riktigt har hängt med alla gånger. Då har killarna legat långt före och jag har halkat efter. Vid såna tillfällen har självklart irritationen varit stark hos oss alla och diskussionerna har gått varma här hemma. Och vid varje sån situation är det jag som har lärt mig massor.
Om mig själv.
Och återigen har jag fått klippa navelsträngen. Igen. Och igen.
Plötsligt en dag var den äldsta sonen lika lång som jag. Sen blev han bara längre och längre. Efter ytterligare en sekund hade även den yngre vuxit om lilla mamman. Och jag var from nu den minsta i hela familjen. Men ändå mamma. Minst, men ändå stå för tryggheten. Märklig känsla. Har känt mig som en enda stor bluff emellanåt. Är det här verkligen jag? Har jag fixat det här?
Nu är de 19 och 17.
Och jag kan inte se mig mätt på dem. Mina. Fina.
Jag har burit dem i magen i nio månader. Känt deras allra första rörelser. Legat och tittat på magens alla mönster under alla nätter då de som foster höll mig vaken. Jag har känt dem nära mig ända sedan de var ca 20 veckor gamla.
Jag födde dem. Den första förlossningen bra mycket tuffare än den andra.
Jag har, med hjälp av deras far såklart, uppfostrat dem.
Jag har gråtit. Jag har skrattat. Jag har skrattat så mycket att jag till och med har fått sprickor runt ögonen. Som inte gör ont. Jag har rivit mitt hår, ett hår som numera börjar bli grått.
Vi har upplevt så enormt mycket roligt tillsammans. Så många minnen. Som jag är så tacksam för. Att vi har haft den tiden. Jag är så tacksam över tiden som jag passade på att ha med dem medan de var små. För det är verkligen en tid som man aldrig får tillbaka. Låter som en klyscha. Men som är så sann.
Tiden medan de är små kommer aldrig tillbaka.
Plötsligt är de 19 och 17.
Och de är i sin linda på väg ut i vuxenvärlden. På egen hand. Med egna agendor, och viljor för sina egna liv. Precis som det ska vara. Och jag kämpar frenetiskt med mig själv för att inte hålla de tillbaka. Bara för att jag kanske inte skulle vara redo. Lika mycket som jag vill ha dem hemma, lika mycket vill jag att de ska leva livet där ute. Det är deras tur. Världen väntar.
Det är klart att jag är redo. Bara att det är en helt ny situation för mig att hantera. Igen. Och jag klipper den där jäkla navelsträngen ännu en gång.
Nu är det dags för mig att backa. Lära mig att stå på mina egna ben. Jag ska backa. Men ändå finnas.
Självklart snubblar de så klart på en och annan sten fortfarande. Och det kommer de att fortsätta göra. De kommer fortsätta att få blåmärken. Men vem får inte det?
Det får man även när man är 45.
Och det är inte farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar