Hoppas verkligen ingen såg mig

I helgen får vi gäster från Sverige. Ska bli hur kul som helst.
Idag var jag på Rimi för att fylla kylen med lite smått to gott. Mest gott.

Med kundvagnen full av varupåsar gick jag ut till bilen.
Väl framme, efter att vagnen studsade hit o dit i snömodden, skulle jag öppna bagageluckan för att lägga i påsarna.

Det gick inte!
Fasen, har luckan hunnit frysa, tänkte jag snabbt och kände hur irritationen började komma.
Efter att ha försökt några gånger utan resultat gick jag runt bilen med raska steg, för att prova om passagerar dörren gick att öppna istället.
Men icke!
Då började jag bli irriterad på allvar och undrade om nån satt och skämtade med mig.
Jag gick tillbaka till bagageluckan och ryckte några gånger till.
Sedan vandrade min blick ner till regestreringsskylten....

Känslan när jag upptäckte att jag inte kände igen numret och i samma sekund insåg att "detta var inte min bil"!
Men herregud, så himla pinsamt! Hur mycket hade jag inte ryckt o slitit i denna bil som inte ens var min egen?

Lite, eller skapligt mycket, försökte jag verka oberörd och kollade runt efter min Lilla Vit.
När jag rullade vidare med min vagn lät jag ögonen försiktigt se mig omkring för att se om jag var en smula iakttagen av någon som satt där i sin bil och smålog lite granna.
Har ingen aning. Men säkert var det nån som fick sig ett gott skratt iallafall.

När jag tänker efter är ju Lilla Vit mycket vitare än den här. Egentligen.

Dessa två små varelser springer omkring i vårt område alldeles för sig själva varje dag. Jag undrar vem som bara släpper ut sina hundar och inte går ut med dem själv? Livsfarligt, för både dem och för alla bilförare. Och tänk alla hundrädda. Nej, inte ok, om nån frågar mig. Men det är det ju ingen som gör.