Syskonkärlek

Att mina barn har varandra betyder mest av allt för mig.

Att de har varandra betyder nog ganska så mycket för dem också.
Fast de inte riktigt förstår det själva alla gånger.

"They can't live with eachother
and they can't live without eachother"

Lika mycket som jag avskyr när de tjafsar, och ger mig ännu mera gråa hårstrån ( fast då behöver jag ju gynna min kära frisör med ett besök, och det är ju himla mysigt iofs!), skriker och beter sig illa mot varandra, när de önskar att den andra inte fanns.

Lika mycket älskar jag när de har kul tillsammans. Hur de berömmer varandra vid tex x-box matcher. När de skrattar åt samma saker.

Och mest av allt känns det så gott i mammahjärtat att de finns för varandra. När vindarna börjar blåsa och det känns lite jobbigt är det skönt att veta att brorsan finns där.

När de utan min eller pappas vetskap står upp för varandra och håller varandra om ryggen när det bränns lite granna.

Även om jag vill vara den som får reda på saker först, fattar jag ju att mamma nog inte är den som får all aktuell information från allra första början.

Då kan det kännas bra att ha en brorsa att luta sig mot.


Och varför ville jag skriva om just det här, liksom just nu?
Vet verkligen inte.

Men det kändes bra att göra det!