Är mina barn verkligen mina?

Familjedag på Rimi.
Jag och killarna hälsade på där maken tillbringar sina dagar.
Clowner och pannkakor till alla. Och så plötsligt hoppade maken in på golvet med clown-näsa och partyhatt! Han läste nåt på estniska och barnen klappade i händerna. Vi, hans familj, klappade av bara farten. Fast vi inte förstod ett dugg. Inte maken heller, men han hade fått en fusklapp. Som iofs inte var så lätt att läsa under den där jättenäsan.

Efter pannkakan tog jag mig den första kopp kaffen sen vi kom tillbaka från Sverige.

I det här fina röda huset tillbringar maken sina dagar.




Idag skulle vi även till kilarnas läkarkontroll vad gäller fotbollen.
Kollade kartan och drog iväg. Eftersom det var på vägen till deras vanliga träningshall så var det inte så värst svårt.

Denna fina post-it lapp hade jag fått itdigare.

Rimis flaggor vajade så fint i vinden och välkomnade alla fammiljer.
( Ok, bilderna hamnar visst i lite tokig ordning)



Efter att ha kört en bit och letat efter 88:an så hamnade vi här!
In genom dörren och tre trappor upp.

Men tji fick vi!!

Om ni läste riktigt noga på den fina post-it lappen lite tidigare så stod det ju att vi skulle ha med oss deras id-kort. Och några sådana har inte killarna ännu. Eftersom den estniska staten fortfarande inte riktigt har godkänt oss som föräldrar ännu. Och utan id-kort finns man inte. Om vi inte ville hosta upp 58 euro/kille förstås - utan idkort så var det lite dyrare nämligen. Typ 55 euro dyrare.

Det samlades säkert upp till sju anställda där på avdelningen som ville hjälpa till. Alla med sin speciella engelska. Och så jag med min. Jösses, vilket liv det blev. Alltså, jag börjar faktiskt undra om fler familjer har gått igenom detta förrut eller om vi är den absolut första? Ibland känns det nästan så....Men det är klart, hur vanligt är det att flytta till Tallinn och ha två killar som spelar fotboll?


Vi hoppade den biten och tog en ny tid. I december.