Åh!

Den här veckan har jag märkt att skolan har fått nya familjer.

Efter höstlovet har det dykt upp nästan 10 nya barn, tror jag bestämt att det är.
Familjer som har åkt långt, mycket långt.
En del ända från Grekland och Israel. En häftig resa har de gjort. Från deras goa, varma klimat till detta fuktiga, gråa väder som Tallinn just nu visar upp.

Den grekiska mamman har körkort. Men aldrig kört på is tidigare. Nu övningskör hon på halkbana. Alla familjer tampas med olika saker kan man ju verkligen säga.

Denna veckan har jag o killarna varit så tidiga till skolan att jag har hunnit och sitta i soffan
i hallen en stund medan jag inväntat de andra.

Då har jag sett de nya barnen. Hur de kommer smygande bakom sina föräldrar. Nästan alltid kommer den stolta pappan först. Mamman kommer nån meter senare med sina barn fastklamrande kring sig. Att säga "hej då" är svårt. Att vända ryggen till och gå, när ens barn gråter är ingen mamma som tycker om.
,
Åh!

Jag kan riktigt känna med dessa barn och mammor. Hur de har allt det nya framför sig.
HUr de jobbar för att hitta sina rutiner i sin nya vardag.

Magar som bubblar av oro och stress. En hjärna som nästan sprängs av all ny information från alla håll. Nackar som spänner sig så till den milda grad att huvudvärken gör sig påmind lite nu o då.

Plötsligt kände jag hur rutinerad jag ändå är. Efter snart tre månader har jag på något sätt kommit rätt långt i mitt nya liv.
Utan att egentligen veta om det. Och hur det gick till.

Jag pratade en stund med mamman från Israel. Hennes killar kan ingen engelska what so ever.
De börjar verkligen från noll. En tuff situation som de kommer att klara galant.


Ja, jösses.
Vilken livserfarenhet egentligen.