Ett meddelande på ´Facebook låg och väntade på att få bli läst när jag slog på datorn alldeles nyss.
Mitt hjärta blev alldeles varmt.
Ögonen blev fuktiga av bara första stycket.
Jag tar det från början.
Familjen tog beslutet att ta en paus från livet i Linköping till att prova på att leva i Tallinn.
När man säger ja till något så säger man ju alltid automatiskt nej till något annat.
Så är det liksom bara. Livets hårda skola ser ut så.
Maken har sitt jobb, där han har träffat andra vuxna. Fått språket och kulturen i sin närhet.
Sönerna har sin skola, där de träffar andra ungdomar. Där de fått engelskan och en internationell kulturlärdom.
För mig som Lyxhustru eller Hemmafru ( Lyxhustru låter lite bättre ), har jag aktivt fått söka mig ut i verkligheten för att få samma chans till kontakt till andra vuxna och för att få språket.
Det har inte alltid varit helt lätt. Jag säger inte att det alltid har varit smidigt för resten av familjen heller.
Men det tar på kraften och energin att alltid vara på tårna för att hitta nåt meningsfullt att göra. Att få mina dagar att kännas så bra som möjligt.
Samtidigt finns tanken på allt vi sa nej till i Sverige.
Familj. Vänner. Villan. Sommarstugan.
Livet har gått vidare för alla parter. Precis som det ska och borde göra.
Vardagen för alla vänner och för familjen har fortlöpt utan oss helt enkelt. Jorden snurrar sitt varv runt solen.
Då infinner sig en annan känsla.
Rädslan.
Rädlsan att bli bortglömd. Inte ihågkommen.
Utan att jag har tänkt på det egentligen. Så vet jag att den finns.
Så idag. Nu på morgonkulan kom så detta mail.
Som berättade att denna fina vän läser min blogg. Att hon tar en kopp kaffe och sätter sig framför datorn.
Hon berättade vad hennes familj ska göra i helgen. Hon visste nånstans att jag ville veta det.
Så vi tar en fika ihop, hon o jag lite då o då, fast jag inte visste det. Tack snälla du!
Underbart!
Min nyfikenhet och mitt intresse för vad som händer i era liv känns större än någonsin.
Så alla ni där ute. Både kända och okända.
Vad gör ni?
Hur ser livet ut egentligen?
Kram!
Hej Ingela!! Ett tag sen sist. Det betyder inte att jag glömt er. Långt, långt därifrån. Tänker ofta på er allihopa. Men ibland blir det lite mycket med olika ting och då kan det bli svårt att få tiden att räcka till till allt man vill t.ex att läsa din blog och chatta eller vara på fb. Jag och Ulla Samuelsson har haft två jättetrevliga dagar i Malmö. Vi åkte tåg, bekvämt och bra. I morgon ska vi titta på Emils gymnastikuppvisning. Nästa vecka ögondoktorn och besiktning av släpet. Sen åker vi till stugan över valborg o första maj.Ha så mysigt med din mamma och hälsa alla! Kram Ulla
SvaraRaderaHej Ingela, jag läser din blogg då och då under veckorna som går. Jag kommenterar kanske inte så ofta som jag borde. :(
SvaraRaderaI helgen åker vi till Stockholm för att leta studentkostym till äldsta grabben samt för att gå på pub för att lyssna på kompisars dotters band som har fått ett gig där. Hoppas att du inte har lagt dina massörplaner helt på hyllan för jag ser fram emot att ni flyttar hem igen så att jag kan få boka tid hos dig igen :)
/ÅsaC
Här blir det till att ha en lugn och skön helg för att vila upp oss inför vår resa som vi ska göra nästa helg. Då tar vi flyget till några vänner som flytt grå vardagen för att göra det där som många vill men inte vågar. Göra något ANNAT, något NYTT. Jag tror att det har gett och ger den familjen mycket. De får ett äventyr som bara är deras. Den familjen svetsas samman på ett bra sätt tror jag. Jag längtar ihjäl mig ibland efter denna vän, men hon finns alltid här på något konstigt vis och hon vet att hon och hennes familj har en speciell plats i mitt hjärta. Ja, det kommer att bli en toppenresa. Grabbarna längtar massor!
SvaraRaderaAnnars blir det väl någon fotbollsmatch här i helgen.
Ha de... KRAM Carina
Hej vännen!
SvaraRaderaHär har det snöat idag, men ovädret till trots slog våra killar Zeros med 3-1. Henri gjorde ett mål o en assist... stolt mamma :) nästa match måste jag se! För kallt för syskonen idag. Livet rullar på trots sorgen som varit o är i vårt liv den här våren. Älskade farmor, superkvinnan, gick hastigt bort... jobbigt fortfarande o lär väl så förbli ett bra tag framöver...
Ser nu fram emot Henris konfirmation o slappa dagar i stugan. Jag sa till Thomas igår kväll efter konfa-föräldrarmötet: Jag vet nu varför det är så bra i stugan: vi får tystnaden där! Saken var att konfirmanderna fick ett armband från prästen igår. Armbandets pärlor betydde olika saker. En av pärlorna stod för tystnaden o dess viktiga betydelse. Tänkvärt!
Lite ur vårt liv ... o jag betonar nu: vi har inte glömt bort er utan ser fram emot tills vi ses igen! Kram Virpi!
Åh, vad mysigt att få höra om era liv!
SvaraRaderaUla-Skönt att få göra nåt kul med en väninna!
Åsa-Tänk att grabben tar studenten' inte klokt!
Virpi- Åh, vad tråkigt med lilla farmor. Livet förändras helt enkelt. Konfirmation och grejer. Jösses.
Mys av tystnaden i stugan!
Carina-Tack! Att det kan kännas så - underbart! Ses om en vecka!