En kille på ca 27 år som verkligen bara älskar att kamma hår. Och jag bara visste det när jag slog mig ner idag och jag bara älskade när han tog sin kam och började krafsa i mitt slitna, tråkiga hår. Med sina försiktiga händer och lugna handlag.
När jag satt där hos honom i stolen kände jag mig så enormt omhändertagen. Han kammade och kammade och kammade. Kammade ännu mera och så till slut tog han fram borsten och tog några varv till. Sååå skönt!
Man kan säga att Martin har en fantastsik arbetsmiljö med den här utsikten vid varje klipp han gör.
Och jag som kund har ju absolut inget att klaga över vad gäller utsikten heller.
Tittade ut genom förnstret och bara njöt. Av både Martins händer och den vackra naturtavlan utanför fönstret.
När han hade använt en hel rulle med aluminiumfolie i mitt hår var det så dags att sitta i värme med hela huvudet.
Vi var tre tjejer som satt under samma behandling samtidigt. Av olika frisörer.
Kaffet kom som på beställning och medan jag satt där hann jag med att tänka en aning.
Typ den lilla ynka tanken på vad jag ska hitta på med resten av mitt liv.
Inte en helt lätt tanke faktiskt. Och jag undrar en smula om det finns många 40-åringar som vet vad de vill göra med sina liv. Egentligen. Är ditt liv det du önskar? Det du vill ha? Det du vill leva?
När värmen tog slut och jag tom hade hunnit läsa i min egen medhavda bok var det dags att byta stol för sköljning.
Precis när jag satt och blev masserad i hårbotten ( sååå skönt ) hörde jag min telefon ringa från väskan.
Helt omöjligt att svara kan man säga.
Bara sitta kvar liksom. Men ändå ganska pinsamt att andra var tvungna att lyssna på den envisa signalen.
När jag var klar tog den andrA frisören sin klient för sköljning av hennes hår.
Och tror ni inte att även hennes telefon började att ringa. Från hennes väska. Just då. När hon inte kunde svara. Och jag retade mig inte på hennes envisa signal.
Skapligt märkligt att inga telefoner ringde annars. Bara när ingen av oss kunde svara. Och båda två!
"Du måste våga prova nåt nytt!", sa min make till mig igår. När vi pratade om min framtid. Eller våran framtid blir det ju såklart. För vad jag än väljer att göra med mitt liv så påverkar ju det många. Minst tre andra iallafall.
Att våga ta ansvar för mitt eget liv.
Men att för nio månader sedan lämna jobb, familj och vänner för att flytta utomlands är väl ändå på gränsen "att prova på något nytt"?
Eller att börja med tennis?
Jorå så att .. Det är liksom då det börjar - igen - så där vid 40.. ungefär /Pa
SvaraRadera