Jag är ingen dörrmatta

Asså,
när man vaknar en minut innan väckarklockan ringer. Går upp.
Ser genom persiennen att det lyser helt gult där ute.

Jag blir bara så lycklig.
Av solen. Av vattnet. Av hur ljust allting är.
Av hur mycket lättare livet känns.

Jag blir så lycklig av att se hur naturen liksom spränger sig lös ur sin vinterdruckna sömn.
År efter år visar naturen sin enorma kraft genom att vilja växa på nytt.
Nya knoppar bildas och brister.
Och ut växer det sprillans nya blad och blommor.
Starkt och häftigt. Tänk om vi människor hade samma kraft att växa inför varje år. Vilka praktexemplar vi skulle bli.
Men det skulle ju vara riktigt tråkigt om vi alla vissnade lagom till hösten och vintern och bara låg där som en hög murkna löv och hårda vindar gjorde vad de själva ville med oss.
Ok, när jag skrev just den sista meningen kände jag att det är nog det som kallas för höstdepression ioch försig....vilket inte är en helt ovanlig företeelse. Men det är en helt annan historia.

Annars misstänker jag att grannen har börjat anlägga en alldeles egen green på sin tomt.
Vet inte hur många lass med lastbilar och jord det har åkt fram och tillbaka här utanför idag.

Jag såg en cool dörrmatta i en affär idag.
Den hade ju passat hemma hos oss, tänkte jag.
Kanske är jag inte så himla desperat när allt kommer omkring, men iallafall.

Men så kom jag på att eftersom det är jag som är hemmafrun här i huset så skulle det vara mig som alla gick och trampade på när de kom in eller gick ut från vårt hem. Det skulle nog dra ner en smula på min lycklighets faktor, tror jag.

Så den mattan ligger snällt kvar i affären och får allt vänta på nån annan som känner sig manad att bli trampad på.